24
Efter textens metriska beståndsdelar kom melodien att erhålla bestämt avdelade hel- och halvperioder, något som i synnerhet kom utbildandet av en klar melodik till hjälp. Sekvensen skilde sig från hymnen i melodiskt hänseende endast genom sin hela texten fortlöpande melodi; dock så, att tvenne på varandra följande verspar erhöllo samma melodi. Vid hymnen däremot sjöngos alla stroferna på en och samma melodi.
De melodier man hade att tillgå för denna rituella musik i kyrka och kloster voro de över hela romerska kyrkan allmänt föreskrivna. Någon fri kompositorisk verksamhet var alltså vid denna icke tillåten. Något bättre ställt var det med de efter hand allt talrikare helgonofficierna. Helgonofficiet innefattade de lästa bönerna till helgonet samt därjämte de sjungna antifonerna, responsorierna, hymnerna och sekvenserna. Det tillkom vanligen textförfattaren av ett dylikt att själv utarbeta musiken därtill. Då ett svenskt helgon fick sitt officium, måste en egen musik även sättas till texten. Härvid förfor man i regel så, att man självständigt utarbetade antifonerna, därvid följande de allmänna lagarna för kyrklig melodiföring. Till hymnerna och sekvenserna, som mera krävde melodisk uppfinning, nöjde man sig däremot ofta med att blott och bart foga en gammal redan känd hymnmelodi till den nya texten. Särskilt gällde detta hymnen, vars melodi not för not avskrevs. Sekvensens melodi togs ej sällan även den från en given förebild men omarbetades, så att den fick en mera självständig gestaltning. Även förekom ej sällan, att sekvensens hela melodi blev en egen uppfinning, i vilket fall man verkligen kan tala om ett komponerande.
Sången låg kyrkans ledare varmt om hjärtat, och
