Sida:Norlind Svensk musikhistoria 1918.djvu/36

Den här sidan har korrekturlästs
27

Även själva sångutförandet ägnade man under medeltiden en noggrann vård. Från Vadstena kloster läsa vi t. ex. följande föreskrifter: “Systrarnas sång skall vara hövisk och låg, samdräktig och framför allt ödmjuk. Det är alltid Gudi en styggelse, när rösten varder upphöjd mera för deras skull som höra därpå än för Guds skull.“ Systrarna skulle i samma kloster sjunga sin sång något långsammare än bröderna (jfr även ovannämnda stadga för korsången i Lund av år 1386, med stadgandet, att sångerna om vardagarna finge sjungas hastigare än under högtidsdagarna).

På det sången skulle bli så god som möjligt och så litet som möjligt avvika från det traditionella bruket, skrev man noggranna sångböcker, vilka förvarades i kyrkorna och klostren, inbundna i starka pergamentband. Som ett exempel på, vad en liten landskyrka i detta hänseende kunde hålla sig med, kan nämnas, att Färsta församling av Linköpings stift enligt en inventarieförteckning år 1399 ägde två mässböcker, två ottesångsböcker, två hymnarier, ett graduale, ett sequensionarium, en handbok, en psaltare, ett breviarium m. m.

De festa av dessa handböcker från svenska medeltiden ha under senare tid förstörts. Landskyrkorna äga ej längre några i behåll, men ett fåtal ha räddats undan förstörelse till de stora allmänna biblioteken i Stockholm och Uppsala. Rikligast är härvid Vadstena kloster representerat (i Uppsala) med icke mindre än 9 antifonarier allenast för timgudstjänsterna. De festa av dessa äro skrivna under tiden 1450—1520 med stor omsorg på pergament, ej sällan med prydliga initialer och guldinlägg.

Från andra kloster i Norden finnes ingen sådan