32
till sist med 1600-talets begynnelse så gott som alldeles försvann.
I musikaliskt hänseende hade hymnen såsom strofisk sång vissa företräden framför den mera obestämda sekvensen och då och då spåras även en ren folklig melodibyggnad (däribland förkärlek för den lydiska tonarten och ibland direkt jonisk). Då den emellertid så litet odlades utanför klostren, hade den svårare att följa med sin tid. Det blev därför andra sånger förbehållet att föra melodiföringen framåt i friare anda.
Till den högre prästutbildningen i Sverige hörde under medeltiden studier vid universitetet i Paris. Man fick ej blott lära känna de kyrkliga rituella sångerna utan även nya, självständiga skolsånger, avsedda för kamratkretsen. Dessa skolsånger, med innehåll hämtat från skollivet självt, florerade särskilt på 1200-talet i den franska huvudstaden och benämndes vanligen cantion eller cantilena. Det förra namnet var det vanliga. Dessa sånger voro ofta diktade av lärarna för lärjungarna, vilket ej hindrade, att de ej sällan voro mycket glättiga och uppsluppna. Till innehållet voro de än religiöst allvarliga, och då i regel Mariasånger uttalande en svärmisk kärlek till den heliga jungfrun, än tungsinta med suckar över kroppens bräcklighet, livets elände, världens fåfänga, än skolmässigt docerande med uppmaningar till skolarerna att arbeta flitigt och undvika världen, än åter glada lovsjungande våren och sommaren; ja även den rena dryckessången, till och med ibland väl grovkornig, finnes företrädd.
Denna under 1200-talet i Paris populära cantion fick en stor popularitet i de svenska skolorna och bevarades där till in på 1500-talet, då en finsk