40
än dessa fem kyrkoorglar från 1300-talet känna vi ej. Troligtvis funnos dock betydligt flera, enär Birgitta särskilt kunde föreskriva, att orgel ej finge finnas i hennes kloster.
Under 1400-talet skaffade sig den ena större kyrkan efter den andra orgel, och domkyrkorna nöjde sig till och med icke med en orgel. Vår förut citerade donation till Uppsala domkyrka av 1472 omtalas särskilt att det skulle spelas i stora orgeln. I Linköping fanns vid 1500-talets början tvenne orglar, den ena vid västra ingången, den andra i St. Nicolaus’ kor. Även omtalas ett positiv (mindre handorgel) i kyrkan. I Stockholm omtalas på 1450-talet en orgelbyggare Laurens. Storkyrkan erhöll ett mindre verk år 1498. Sigtuna fick 1511 ett positiv. Även å landsbygden omtalas orgelbyggare. En orgelbyggare, Gregorius, vilken byggt orgel till Risinge kyrka i Linköpings stift, instämdes (enl. Sv. Dipl. II) 1412 på biskopens befallning till Linköping, emedan han häftade i skuld till en kanik där.
Av alla dessa uppgifter framgår, att den stora kärleken till orglar i kyrkorna i själva verket först begynte med 1400-talets senare del. All denna orgelmusik få vi dock ej tänka oss som ackompagnerande sången, utan snarare som konkurrerande med denna. Orgeln spelade solo som ersättning för ett sjunget parti. Ej sällan kunde orgeln till och med mitt i ett sjunget stycke avbryta sången för att ensamt föra stycket till slut. Att mycken slitning härigenom uppstod i kyrkomusiken, var självklart, och klagomålen mot orgelns sätt att göra sig gällånde i kyrkan på sångens bekostnad voro ej heller få i mellersta Europa på 1300-talet. Det är helt säkert med tanke på denna oordning, som Bir-
