Laurentii revision gick nu i musikaliskt hänseende ut på en sammansmältning av gamla medeltidssången med den lutherska kyrkosången. Såsom inledning till mässan föreskrives nu för första gången en andlig sång till ombyte för den latinska Introitus; i Gradualets ställe föreslås likaledes en svensk psalm omväxlande med antifonen; dessutom anbefalles i samband med Gradualet “kristliga sekvenser“ särskilt på de större helgdagarna. Detta var i synnerhet viktigt, alldenstund katolska kyrkan själv visade sig mindre gynnsamt stämd mot sekvensen och vid sin mässordnings revision förkastade alla utom fem. Det efter Gradualet följande Symbolum apostolicum skulle i städerna sjungas. Såsom fullständigt nytt inträder strax före predikan en sjungen psalm. Ett utmärkande drag för denna kyrkoordning är dess vacklan mellan den gamla medeltida kyrkosången och den lutherska. Försiggår mässan på latin, har gamla medeltidssången företräde, sjunges den däremot på svenska, föredrages den lutherska psalmsången. Det var denna vacklan, som skulle bliva så olycksdiger för framtiden. Då nämligen Johan III:s katolska reaktion inträdde, fann den på musikens område föga hinder att övervinna, enär gamla medeltidssången ju redan i kyrkoordningen av 1571 i huvudsak var tillåten. I 1575 års Ordinantia stadfästes därför visserligen endast kyrkoordningen av 1571: man gav blott företräde åt latinska sången. Bland enskilda mindre nyheter märkes inrättandet av en svensk psalm strax efter predikan. I Liturgien 1576 dragas de närmare konsekvenserna ur Ordinantian. Introitusantifonen återställes i sitt förra skick i alla stadsförsamlingar, men på landet får svensk psalmsång brukas i stället. Efter predikan införes den gamla Offertorieantifonen. Sanctus återställes i sitt medeltida utförande såsom växelsång. Den prästerliga mässningen, vilken i föregående mässordningar ansetts mindre väsentlig, fick ökad betydelse. Efter
