vilken under tiden 1590—92 skötte tjänsten. 1595 träffa vi som organist M. Paulsson, son till en orgelbyggare i Stockholm med samma namn; 1596—99 Per Andersson, 1604—6 Sabinus Frederus, 1609 Christianus. Efter honom följde en viss Andreas, som inkallats från Tyskland. Han avgick redan år 1610. Hans efterträdare blev David Ebel, vilken förut allt sedan år 1609 varit lärare i sång vid tyska skolan. Ebel kvarstod som organist till 1624. I febr. 1625 kallades Andreas Düben från Leipzig, då redan sedan 4 år tillbaka medlem av hovkapellet, att innehava posten som organist. Med honom började tyska kyrkans glansperiod på musikens område.
Den högre konstmusiken uppbars, under den tid vi här behandla (1530—1630), huvudsakligen av skolorna, vilka med reformationen fingo en mera självständig ställning än förut. Redan från början ålåg det skolgossarna att uppehålla kyrkosången och detta så mycket mera, som församlingssången ännu var föga utbildad. 1571 års kyrkoordning, som, författad av Laurentius Petri, och spridd i handskrift, faktiskt tillämpats sedan slutet av 1540-talet, stadgar: “Den ordning, som behöves till sången i kyrkan, skola skolmästarna icke heller förgäta, utan alltid låta tillskicka sig vissa officiales, horistas, rectores, lectores, versicularios (benämningarna avse olika uppgifter vid utförandet av den liturgiska sången) etc., vilka sig därpå i tid öva, så att de måga varda i saken färdiga; sammalunda ock cantores in figurativis (sångare för den flerstämmiga konstmusiken), när någon stor högtid tillstundar. Dessa skola heller icke oövade framkomma“. Ordinantian av 1575 betonar, att hymner, antifoner och responsorier böra
