betydelsen. Sången hade vid denna kringgång en mera festlig och glättig karaktär. Enligt gammal tradition skulle en majfest firas den första maj, men den uppsköts i regel en eller annan vecka, så att något grönt fanns i skogarna. Den vanliga sången var den av danske skolmannen Mårten Borup författade och i Piæ cantiones upptagna vårsången “In vernali temporis“. Från Örebro skola ha vi från år 1616 en beskrivning på en sådan fest, vilken den 18 maj firades, på samma gång en sommar- och blomsterfest som en pingstfest. Man tågade först till skogen för att plocka eklöv och binda kransar. Sedan samlades man vid “södra ekskogen“ och tågade under procession in i staden sjungande: “O Gud vi love dig.“ Vid torget delade sig ungdomen i två körer, av vilka den ena gick åt norra, den andra åt södra sidan av torget. Sålunda fördelade sjöngo körerna en 8-stämmig sång: “Ego flos campi“ och därefter: “Gud vare oss barmhärtig och mild.“ Sedan två verser av denna sång sjungits och den tredje börjats, skred tåget in i kyrkan i samma ordning, som man kommit, varefter ytterligare några sånger följde.
Av denna beskrivning framgår även, att man ej nöjde sig med Piæ cantiones’ 2—4-stämmiga sättning utan sträckte sig ända till 8-stämmiga körer, ja till och med hade fått en viss uppfattning av venetianska skolans dubbelkörsättningar. Våra skolbibliotek ge oss även en föreställning om den högre konstsångens ståndpunkt. En mängd nottryck från 1500-talet finnas ännu i behåll, och att döma av det slitna skick, i vilket de nu befinna sig, ha de använts mycket flitigt. Till dessa tryckta böcker kan läggas en minst lika talrik samling handskrivna sångböcker,