av inhemska musiker lämpade för de krav ett hov kunde ställa på deras skicklighet.
Trots denna påtagliga brist på enhetlighet, uppehölls dock hovmusiken av konungarnas personliga musikintresse, och i detta hänseende fyllde nästan alla vasakonungarna de högsta fordringar.
Gustaf Vasa beskrives av sina samtida som god kännare av musik och framstående lutspelare. Om konungens musiksinne yttrar sig Per Brahe d. ä. på följande sätt: “Musik hade konungen stor lust att höra, såväl med mänskliga stämmor som goda och lustiga instrumenter; hade ock icke allenast gott judicium därom att döma, utan var ock själv en artist både till att sjunga och spela.“ I konungens tjänst voro 1526 tre instrumentister. 20 år senare hade antalet stigit till 16. 1544 års avlöningsregister nämner 16 “spelmän“ och dit räknas sedan: pipare, trumslagare, trumpetare, lutenister, harposlagare och fiddlare. 1553 avlönades icke mindre än 23 spelmän. Året därpå skickade konungen dock några spelmän ifrån sig till sönerna, emedan han själv var gammal och icke längre hade stor lust till musik. 1559 års avlöningslängd upptog blott 9 spelmän.
De musiker, som tillhörde konungens hovstat låta lämpligast fördela sig i komponister, sångare och instrumentister. Av kompositörerna omtalas 1526 två: Johannes och Mats. På 1540-talet voro de mest ansedda Jakob Schott och Gerardus. Dessa båda benämnas även Cantores. Såsom instrumentisternas ledare omtalas 1544 Blasius Fischer. Han kvarstod som sådan ända in på Erik XIV:s regering.
Av alla instrumentalmusiker hade lutspelarna högsta
