lämnade Paston landet och kom till Sverige, där han sedan kvarblev i samma ställning vid svenska hovet under Erik XIV som förut vid det danska. Den svenska hovmusiken synes vid denna tid varit den danska överlägsen. Visserligen omtalades ej i Sverige så många hovsångare som i Danmark och hovkören synes ej ha varit svenska hovets starka sida. Däremot avundas man i Danmark konung Erik hans “6 italienska fidlare“, ty någon motsvarighet till dem ägde man ej.
Jämte Paston omtalades som sångare och kompositör en Hans Gast. Som skicklig i sitt fack nämnes även sångaren Gert von Worms.
År 1565 omtalas även Eriks hovnarr Herkules såsom en av de kunglige Cantores. Av musikinstrumenten stod fortfarande lutan högt i anseende. Av konungens lutenister var Jörgen Vogel särskilt omtyckt. Även orgelspelet idkades med förkärlek. År 1558 hade Erik av Vilhelm Gottezens köpt en positivorgel för eget bruk. Såsom konungens organist nämndes 1561 en viss Gregorius.
Konung Johan III var även en passionerad musikvän. Messenius yttrade om honom: “Konung Johan älskade tonkonsten mycket och var själv väl förfaren i koralmusiken. Han plägade städse hava musik vid sina måltider“[1]. Denna hans kärlek visste man även att begagna sig av, ej alltid till konungens fördel. Då Johan visade sig a åt katolicismen, skickades ständigt jesuiter till honom från Rom, vilka utgåvo sig vara musikanter. Under sin fängelsetid på Gripsholm sysselsatte han sig i synnerhet med musiken.
- ↑ Musica Rex Johannes valde delectabatur, unde versatus fuit ipsemet in musica chorali, et musicam semper ad mensam habuit (Palmsk, saml. N. I. T. VII s. 199).
