Sida:Norlind Svensk musikhistoria 1918.djvu/91

Den här sidan har korrekturlästs

82

kapellet, utan svenskar lärde yrket hemma. Den vanliga utbildningen blev då, att en gosse vid 9—10 års ålder inträdde som diskantist. Han bodde då hos hovkapellmästaren, som mot uppbärande av 75 dr s. i ersättning gav honom utbildning å ett instrument samt lärde honom läsa och skriva. Gossens andra syssla var att sjunga i kapellet. Då målbrottet inträdde, övergick han så småningom till instrumentist i kapellet, och hade han goda anlag, kunde konungen bevilja honom medel att få resa utrikes för att närmare utbilda sig. Lönen uppbars då, såsom om han varit hemma. Extra hjälp till utbildningen kunde även erhållas på så sätt, att konungen betalade hans instrument eller gav honom särskild reseersättning. Hans utbildning i utlandet skedde sedan på samma sätt som i hemlandet, i det att han tog plats hos någon skicklig musiker (kapellmästare) och hjälpte denne mot en liten ersättning. Då han emellertid uppbar sin lön hemma såsom de andra kapellisterna, måste han underkasta sig, att när som helst bli återkallad. Lönegraderna voro 300, 400 och 450 dr s. Jämte kapellbefattningen funnos många tillfällen att förtjäna extra. Än kunde han bli organist i någon av huvudstadens många kyrkor, än kantor och sånglärare vid någon skola, än kunde han få den goda och inkomstbringande stadsmusikantplatsen.

En inblick i de instrumentala förhållandena kan hovkapellets musikbibliotek (nu i Upps. b.) ge. Orkesterns centrala del utgjorde under denna tid (1630—60) stråkarna bestående, av violiner, altvioliner, viola d’amour och gambor. Basförande instrument var archilutan eller teorben. Till denna stam slöt sig sedan orgel, klavikord och clavecin, de två