Sida:Norlind Svensk musikhistoria 1918.djvu/92

Den här sidan har korrekturlästs
83

senare ofta dubblerade. Träblåsarna företräddes av en dulciankör (motsv. oboe och fagott) och en flöjtkör. Trumpetkören bestod av trumpeter och basuner, men den användes sällan. I orkestern förekom ofta endast två solotrumpeter. I gengäld bildade trumpetare och basunister en orkester för sig. Lutan var hemmets soloinstrument och ingick därför vanligen ej i orkestern. Av våra nu vanliga orkesterinstrument saknades således violoncellen, vilken först blev vanlig 100 år senare, klarinetten, vilken först 150 år efter inkom i orkestern, samt oboën, vilken med tredje perioden av stormaktstidens musikliv blev omtyckt.

Ehuru flera svenska namn i hovkapellet visa hän på, att egna inhemska musiker intogos, utgjorde dock de utifrån inkomna musikerna flertalet, på samma gång dessa senare uppburo de viktigaste platserna. Dessa utlänningar inkommo än själva utan att kallas och erhöllo plats i den mån vakans blev, än införskrevos de direkt, i det att någon representant för Sverige i främmande land erhöll ett direkt officiellt uppdrag att söka förvärva ett redan berömt namn för hovmusiken. Även hände det ej sällan, att det bland musikerna i ett teatersällskap, vilket tillfälligtvis vistades i huvudstaden, kunde finnas någon kapabel nog att upptagas i hovkapellet. Slutligen förekom även, att ett helt musikerkapell inkallades. Detta kapell kunde i regel ej sammanhållas så länge, varav följde, att de enskilda medlemmarna hade att antingen resa sin väg eller stanna kvar och söka en musikbefattning i landsorten. Fanns det plats i hovkapellet upptogos de där. Många väntade tåligt på en anställning och erbjödo sig tjäna två för en lön. Dessa tid efter annan