Sida:Norlind Svensk musikhistoria 1918.djvu/93

Den här sidan har korrekturlästs

84

anländande musikkapell kommo att få en stor betydelse för hovkapellets förnyelse både med avseende på musiker som repertoar.

Under drottning Kristinas förmyndareregering skedde ingen nämnvärd förändring i hovkapellets sammansättning. Jakob Schmidt var fortfarande kapellmästare intill 1636, varefter Ludvig Bille intill 1640 skötte sysslan. Alltefter som drottningen tillväxte och kunde taga personlig del i hovlivet, skedde tillökningarna till hovkapellet, i början med en viss försiktighet, sedan allt raskare för att till sist urarta till ett hejdlöst slöseri. 1647 anlände de första nya musikanterna, i det att “sex fransöske fiolister” inkommo. 1649 utvidgades detta “franska“ kapell med en instrumentist och en fransösk “sjungare“ (Alexander Wollen). 1650 och 51 tillkommo nya utlänningar, däribland “fransöske vocalisten Munie“ och latenisten Bethune. 1652 och 53 stod kapellet på höjdpunkten av utveckling. Sistnämnda år uppräknas: 16 trumpetare och pukslagare, 8 franska violinister, 8 instrumentister, 8 italienska vokalister. 1652 inkom ett italienskt kapell under ledning av Vincenzo Albrici. De flesta av dessa synas ha varit sångare, dock omtalas även bland dem tre “clavecinmästare“, 1 “fiolist“ och 1 “teorbist“”. Till musikstaten skulle slutligen kunna läggas balettstaten, vilken upptog ej så få medlemmar. Med året 1654 försvann hela denna prakt, och 1655 återstod av hela det stora kapellet endast: kapellmästaren, 12 musikanter, orgelbyggaren (Frans Bohl), 1 diskantist och en bälgtrampare förutom 12 trumpetare och pukslagare. Åren 1656—60 decimerades kapellet ytterligare med 2 instrumentister, så att endast 10 kapellister och 1 diskantist återstodo. 1661 och 1662