före kapellmästarebefattningen, då han skrev sin “Pugna triumphalis“, helt säkert hans bästa och gedignaste komposition.
En stor betydelse inom hovmusiken på drottning Kristinas tid hade särskilt den franska baletten. Sveriges deltagande i trettioåriga kriget hade till följd en livligare förbindelse med Frankrike. Under Gustaf Adolfs sista år voro inga större franska kulturinflytelser ännu inom det allmänna livet märkbara. Strax efter konungens död, då krigsförbundet mellan Frankrike och Sverige knöts fastare, kunde dock förnimmas allt starkare franska böjelser inom den högre aristokratien. De unga svenska adelssönerna reste allt oftare till Paris för att där få sin utbildning i fin belevenhet. Även gästades Sverige av allt flera franska aristokrater, vilka för längre eller kortare tid fingo sysselsättning i Stockholm. Med de franska intressena följde franska seder och ett finare smidigare umgängesliv. Redan 1635 rådgjordes mellan änkedrottningen Maria Eleonora och Richelieus sändebud i Stockholm baron d’Avagour om inkallande av en fransk adelsman, Antoine de Beaulieu, som då vistades i England och var känd som skicklig dans- och balettmästare. T. o. m. den svenska rikskansleren Axel Oxenstierna underströk vid rådsförhandlingarna ofta vikten av att anställa en “dantzare“ (bl. a. 20⁄7 1636). I kungl. propositionen till kollegierna och ridderskapet upptogs 1636 frågan om inrättandet av en “dantzeschola“ i Stockholm. Beaulieu inkallades 1637 och började ofördröjligen utföra sitt uppdrag att giva undervisning i “danse et maintien“ i snart sagt alla förnäma hus i Stockholm. Dansen kom inom kort i stor ynnest vid hovet och hos adelsmännen, och ingen fest kunde äga rum, utan
