Sida:Norlind Wagner 1923.djvu/10

Den här sidan har korrekturlästs

8

att dö med dig. — Nu var längtans förtrollning löst.»

Det går genom Wagners hela liv en underström av dödsträngtan. Om innehållet i »Tannhäuser» och »Lohengrin» yttrar han i brev till August Röckel: »Om i dessa verk ett poetiskt grunddrag finnes uttryckt, så är det försakelsens höga tragik, den väl motiverade, slutligen nödvändigt inträdande, enda förlösande, förnekelsen av viljan.» — »Jag tror icke mer och känner blott ännu ett hopp, en sömn, så djup, så djup — att all känsla av livspina upphör.» — »Så har jag nu funnit ett kvietiv, som ensamt kunnat ge mig sömn under vakna nätter; det är den hjärtliga och innerliga längtan efter döden: full medvetslöshet, helt intetvarande, alla drömmars försvinnande — den enda, enda förlossningen.»

Det är denna förlossningstanke, som bildar grundvalen för alla Wagners dramer: döden som befriaren ur livets lidanden.

Och dock — dödstanken är ej det enda i hans liv. I kampen för sin konst blev han livsbejakaren, som med sin mäktiga vilja — viljan till liv — kastar sig in i människoströmmen för att tilltvinga sig seger. Det stod alltid strid om honom, och det förefaller ofta, som om han aldrig var mera sig själv, än då han stod med svärd i hand öga mot öga med en övermäktig fiendeskara. Hans liv hade ofta något av den germanska hjältesagans Gudronkamp, där de fallna vakna till liv för att ständigt ånyo