VII.
NIBELUNGENS RING är berättelsen om guldet, som bringar ofrid och ont över världen. Rhen äger skatten först, och endast när den vilar tryggt i flodens sköte, är ingen förbannelse knuten till den.
I Rhenguldet omtalas, hur skatten rövas från rhenjungfrurna och kommer i jättarnas våld. De tre rhendöttrarna Wellgunda, Woglinda och Flosshilda leka omkring en klippa, där guldet finnes. Nibelungen Alberik kommer och vill rycka det från dem. Woglinda uttalar då hemligheten: »Blott den, som kärlek kallt försvär, blott den, som livets lust förlär, till lön skall lära den kunskap att löda guldet till ring.» Alberik är genast villig till offret: »Jag hämtar till harm ert guld, smider den hämnande ring. Du höre det flod: Så förbannar jag kärlek.» Rhen blir med ens dunkel. — Scenen förflyttas till Valhall, där Wotan beskådar sin borg, som jätten Fasolt byggt för priset av Freja. Fricka — hans gemål — förebrår honom hans löfte att ge bort Freja, hon som dock äger ungdomsäpplena. Fasolt kommer för att hämta sin brud, men Wotan vill ej avstå henne. Loge berättar då om Alberiks
