den till härjande kraft. Tänden mitt hat till förtärande brand!» Hagen lovar hjälpa henne, men begär Sigfrids ring som lön. »Sigfrid falle! Stupe han matt i strålande kraft. Min är hans makt, min måste den varda. Vår rätt, vår ring skall bli mitt rov.» — Sigfrid har varit på jakt och kommer på vägen till Rhen, där rhendöttrarna bedja honom ge ringen åter. Han vägrar att lämna den. Hagen och Gunther stiga fram till Sigfrid, som berättar om sin ungdom, om Fafners död och Wotans spjut. Hagen kastar nu en ört i hans bägare, som återger honom erinringen av, hur han förvärvade Brynhilda. När han berättar allt, stöter Hagen sitt spjut i hans rygg. — Hagen begär ringen som lön och vill rycka den från Sigfrids lik. Då Gunther vill hejda honom, stöter han ned även honom. Brynhilda tar ringen av den dödes hand och slungar den ut i Rhen. Sedan tänder hon Sigfrids bål. Elden flammar upp, sprider sig till Gibiks borg och till Valhalls hall, där gudarna gå under. Hagen rusar till floden och ropar åt rhendöttrarna: »Ge hit min ring!» Woglinda och Wellgunda slingra sina armar om hans hals och draga honom ned i djupet. Fosshilda håller jublande upp den återvunna ringen.
Den långa tid av nära 30 år, under vilken tetralogien »Nibelungens ring» tillkommit, har gjort, att verket såväl i dikt som musik ofta ändrats. Man märker tydligt, att det för var ny gång arbetet återupptagits, har varit svårt att rätt sätta sig in i den
