108
ratet. Särskilt kören och orkestern krävde stor omtanke. Den blandade kören bestämdes till 84 personer, gosskören till 50. Orkestern under Hermann Levi — hovkapellmästare i München — blev 105 man stark (73 från hovkapellet i München). Ekonomiskt vilade festspelen på säkrare grund än »Ringen». Tack vare ädelmodiga vänner — däribland ej minst Hans von Bülow — var hela den gamla skulden betald och ny garantisumma utfäst. Den 26 juli—29 augusti 1882 ägde festspelen rum. Trots det religiösa stoffet, vilket så starkt avvek från varje annat sceniskt dramas — även Wagners —, höll sig intresset uppe alla gångerna och ingen plats stod ledig.
Wagner har kallat »Parsifal» »ein Weihefestspiel» — alltså en vigning, ej invigning. Han ville se sin teater genom detta verk vigt till ett tempel. Häri ligger nyckeln till förståelsen av dramat: ett religiöst stycke avsett att lyfta upp över det jordiska till en högre andlig sfär.
Bland medeltidens alla legendstoff finnes intet
som så sysselsatt det religiösa gemytet som
Gralnattvardskalken, som Jesus använde för att
instifta den heliga nattvarden och som sedan —
enligt legenden — helgades genom att mottaga
Kristi blod på korset. Denna kalk kom enligt sagan till
Nordspanien, där konung Titurel lät bygga borgen
