Monsalvat och inrätta ett ridderskap att vaka om den. Endast den obefläckade av sinnlig lusta oberörde finge vårda den heliga reliken. Men Klingsor, den onde trollkarlen, har byggt sitt slott vid bergets fot och tagit i sin tjänst Kundry, densamma kvinnan, som skrattade, då Jesus bar sitt kors till Golgata. Nu måste hon tjäna den onda makten för att med sin sinnlighet locka gralriddarna i fördärvet. Nu har Titurels son Amfortas fallit för hennes snärjande konst, den heliga lansen, varmed Kristi sida stacks upp, har fallit i Klingsors händer, och trollkarlen har givit Amfortas ett sår i sidan, som aldrig vill läkas och som ständigt ånyo rives upp, då han förrättar den heliga nattvarden.
Åldringen Gurnemanz vilar under ett träd, då budet meddelar, att inga örter förmå hela Amfortas’ sår. Kundry kommer tärd av ånger och bringar ännu ett medel från Arabien, varmed hon vill läka hans sår. Amfortas föres lidande förbi men vill ej mottaga hennes gåva. »Jag bidar den, som mig är given, den rena dåren, som misskund lär.» En sårad svan fladdrar på matta vingar fram och dör. Alla förskräckas. Vem djärves väl göra djuren något ont på denna heliga plats? Parsifal kommer fram och får veta, vad han aldrig lärt, att det är synd att mörda. »Månn lundens djur, du mötte en gång, ej hälsade vänligt ’Guds frid’? Säg, förnam du ej klangen i fåglars sång? Vad ont har vår svan dig gjort?» Han förstår intet. Gurne-
