tackade han en gång i ett brev (1835): »På dig tänker jag endast med den innerligaste kärlek och den djupaste rörelse. Ack, hur högt står ej över allt en moders kärlek! Jag hör väl också till dem, som icke alltid kunnat tala så, som deras hjärta för ögonblicket känner, eljest skulle du väl ofta ha lärt känna mig från en mycket vekare sida. Men känslorna förbli desamma — och se, moder, nu, då jag är borta från dig, överväldigas jag av tacksamhetskänslor för din härliga kärlek till ditt barn, som du nu åter så innerligt och varmt lägger i dagen för honom, så mycket, att jag skulle skriva till dig och tala med dig därom i en förälskads ömmaste tonfall till sin älskade.»
Richard hade så väl behövt en manlig uppfostrare vid sidan om de båda kvinnorna. Hans blödighet, överdrivna känslighet och lust att hänge sig åt tunga stämningar ropade efter en fast hand som stöd, men denna gavs ej. Till en början gick allt väl. Lärarna voro belåtna med honom i skolan, och särskilt d:r Sillig i grekiska var förtjust. Richard läste grekisk mytologi, saga och historia och försökte sig till och med i metriska översättningar. Snart övergick han till egna dikter och skrev tragedier i Apels stil. 1825 trycktes till och med ett litet gravkväde över en avliden kamrat.
Alldeles utan musik var hemmet ej, ty Claras sångstudier drogo flera musiker till dem och även Weber var ofta gäst där. När han såg hovkapellmästaren leda en opera, syntes honom detta vara
