han nära förtappelsen. Modern hade givit honom i uppdrag att lyfta sin pension, och med denna på fickan gick han till spelbordet. Han förlorade och förlorade. Till sist var endast en thaler kvar. Han satte upp även denna — och vann. Satte ånyo upp och fortsatte så, tills banken var sprängd. Så gick han hem och lämnade modern hennes pension, själv var han med ens fri från alla sina skulder. »När min lycka vände sig, kände jag tydligt Gud eller hans ängel stå bredvid mig tillviskande mig varning och tröst. — Ingen skamkänsla avhöll mig ifrån att oombedd underrätta min moder om denna avgörände natt och om tillgreppet av hennes egendom. Hon knäppte samman händerna och tackade Gud för den mig bevisade nåden, uttryckte också sin tillförsikt till att hon nu också ansåg mig räddad och höll det för omöjligt för mig att hädanefter återfalla i dylika laster. Verkligen hade också härmed varje frestelse förlorat sitt herravälde över mig. — Med befrielsen från denna lidelse var jag med ens ställd inför en ny värld, och denna tillhörde jag från och med nu genom en aldrig förut känd iver för min musikaliska utbildning, som nu inträdde i en ny fas.»
Universitetets director musices Theodor Weinlig handledde honom i musikteori, och äntligen hade Wagner funnit den rätte läraren, som förstod honom. Det gick raskt framåt med musikteorien från dubbla kontrapunkten till canon och fuga. »Sannolikt kommer ni aldrig i tillfälle att skriva
