av den italienske diktaren Carlo Gozzi (1722—1806) benämnd »La donna serpente». Wagner har rätt fritt behandlat sitt ämne, men just denna omändring av operastoffet visar hans förmåga att gestalta dramatiskt. Gozzi låter féen förvandlas i en orm, och förtrollningen brytes genom en kyss, varefter féen vinner sitt mål och blir människa. Wagner däremot är för mycket romantiker och känner Undinesagan — som ju även slutar med ett återvändande till andevärlden. För honom var févärlden lyckligare än det realas rike, och den odödliga skenvärlden bättre än det av döden begränsade jordelivet med alla dessa verkligheter. Ett äkta Lohengrinmotiv är, att féen, då hon kommit till jorden, förbjuder sin älskade att i åtta år fråga efter hennes härkomst.
Samma år Wagner utarbetade »Die Feen» ägde premiären rum av en annan liknande opera: Marschners »Hans Heiling» — bergakungen, som älskar en jungfru, överges av henne och tvingas att återvända till sitt underjordiska rike.
Märkligt är Wagners sätt att utföra ämnet. »Die Hochzeit» var skriven med spartansk återhållsamhet i allt; det gällde i första hand att skriva ett riktigt musikdrama för att med ett sådant protestera mot den gamla operasmaken. Kanhända just därför musiken aldrig blev skriven. Nu däremot var förhållandet alldeles omvänt. Avsiktligt bröt han — han talar därom i sin självbiografi med en viss förtjusning — med dessa principer och ville fram-
