38
efter hans namn. Vore detta ej berömt och stode det ej på någon rentierlista, skulle talangen komma att bli obeaktad. Härpå svarar tysken, att han tänkt litet på den saken också. I Paris sattes Beethoven så högt, att man naturligtvis även sträckte sitt deltagande till försöken att sträva upp mot denna ouppnåeliga förebild. Men vännen finner detta barnsligt, det var ju Beethovens namn och ej hans konst man dyrkade. »Människorna ha här alltför ont om tid för att bekymra sig om förborgade skatter. Båda planerna kunna anses som medel att stadfästa ett redan förvärvat rykte och att draga fördel därav, men ingalunda som verksamma, när det gäller att först skaffa sig detta rykte.» Den tyske musikern ger sig ej utan förklarar, att han även hade verk med sig passande för ytlig publik, sådana kompositioner, »som även verkligt betydande konstnärer icke förmått att använda som bestickningsmedel». — »Då kommer man att svara, att verket är för ytligt för att presenteras publiken. — Har du ännu andra planer?» Det hade ju musikern visst. Han hade iakttagit, att salongerna tyckte om behagliga känslofyllda romanser. Därför hade han skrivit en del sånger efter Schubert som mönster. Dem ville han föra fram i salongerna, så skulle nog operadirektörerna beakta honom och beställa en opera. Vännen finner en sådan tro högst narraktig, men musikern invänder, att han läst så ofta om sådant i tidningarna. Tidningsnotiserna voro dock mycket vilseledande,
