Sida:Norlind Wagner 1923.djvu/49

Den här sidan har korrekturlästs
47

Han talar om, att han haft en dröm, att holländaren stigit i land och Senta slagit sina armar om främlingens hals. Dörren går upp och Daland inträder med holländaren vid sin sida. Daland och Erik gå, Senta och holländaren stanna kvar. Hon lovar honom nu sin tro: »För seklers jämmer vill jag tröst dig bringa». Tredje akten: Dalands och holländarens skepp ligga bredvid varandra på stranden. De norska matroserna dricka och glamma. Senta och Erik springa ut ur huset. Holländaren kommer efter och hör, hur Erik erinrar henne om det löfte hon svurit honom om evig trohet. »Min sällhet, min förlossning, allt förlorat är!» Han befaller sina sjömän göra i ordning till ny resa.

»Fördömd jag är till onämnbara plågor,
sjufaldig död mig vore salig fröjd.»

Han bestiger sitt skepp. Senta vill störta efter men kvarhålles. Då fartyget lägger ut från land, sliter hon sig lös och störtar sig i havet. Holländarens skepp sjunker i samma ögonblick. Sentas och holländarens förklarade skepnader höja sig över vattenytan.

Här är förlossningstanken för första gången hos Wagner tydligt och bestämt lagd till grund för handlingen. Den lycka, som väntar holländaren, är ej kärleken själv, ej friden och ron hos en kvinna utan döden genom kärleken som medel. Senta vet, att troheten kostar henne livet, och det är icke kärleken som mål, föreningen med den