sig till förfogande för platsen som hovkapellmästare. Efter någon tvekan mottog han den den 2 februari 1843. Han var nu i ansedd ställning och förfogade över rikliga medel för utförandet av sina planer. Han ägde två första rangs solistkrafter i Wilhelmine Schröder-Devrient och tenoren Tichatschek och ett av Tysklands bästa hovkapell med Lipinski — en av de yppersta tyska violinvirtuoserna — som konsertmästare. Han använde sina goda teaterkrafter för att åstadkomma mönsteruppföranden av dåtidens bästa sceniska verk. Spontini kom själv från Berlin för att leda sina operor, och Wagner stod troget vid hans sida. Glucks »Ifigenia på Tauris» omarbetades, och i detta nya skick hade operan stor framgång (1847). Wagner återställde även Webers operor i det skick, som de givits på hans egen tid. Han verkade nitiskt för överförandet av Webers aska från London till fäderneslandet och höll vid den gripande minnesfesten ett högstämt tal om den tyska konsten som pånyttfötts genom Weber (1844). Wagner var en kort tid även ledare av manskörföreningen och skrev för denna sin stora kantat »Apostlarnas kärleksmåltid» (1843). Beethovens nionde symfoni togs ånyo upp och ett stilfullt uppförande av den ägde rum 1846. För hovteatern och orkesterkonserterna var Wagner outtröttligt verksam och visade sig snart som en enastående genial dirigent.
Att hans verksamhet förskaffade honom många vänner och många beundrare var fullt naturligt,
