sirenernas sång. Tannhäuser har lyssnat till klangen av kyrkklockor och fått en längtan till världen och livet. Venus söker kvarhålla honom och ber honom sjunga kärlekens lov. Hans sång ljuder till gudinnans ära men han bönfaller sedan om att få fly. Hon erinrar honom om sin heta kärlek, men han kan ej betvinga sin längtan till ängens blommor, fågelsång och klockeklang — till jorden. Tannhäuser anropar till sist Maria och allt försvinner. En dal utanför Wartburg öppnar sig för hans syn, och han hör en herde spela på pipa. Sångaren lyssnar betagen, men en annan melodi ljuder snart i hans öron. Ett pilgrimståg drager förbi sjungande en from hymn, och Tannhäuser gripes nu av ånger över sin synd. Lantgreven av Wartburg kommer åtföljd av sångare, vilka igenkänna sin sångarbroder samt hälsa honom välkommen. De bedja honom följa, men han vill bort. »Bliv hos Elisabet», ropa de till sist, och då kan han ej längre motstå. — Andra akten visar sångarsalen i Wartburg, där Elisabet klagande sjunger om den älskade, som hon ej på länge träffat. Tannhäuser kommer och hälsar henne. Lantgreven har beslutat anordna en stor sångarfest, varvid alla sångarna skola visa sin förmåga att sjunga till kärlekens ära. Skalderna stiga fram och prisa i tur och ordning renheten och sanningen i kärleken. Till sist framträder Tannhäuser, som börjar med att förebrå de andra för deras tama lovsånger. Han vill sjunga om kärlekens njutning.
Sida:Norlind Wagner 1923.djvu/53
Den här sidan har korrekturlästs
51
