52
De andra stiga hastigt upp och draga svärdet för kvinnodygd. Tannhäuser sjunger i hänryckning om Venusbergets fröjder. Alla rusa fram och vilja döda honom till straff för hans stora synd. Elisabet träder emellan och ber för honom. Även den störste syndare kan erhålla himlens nåd. Lantgreven uppmanar honom att följa pilgrimsskaran till Rom för att där få påvens förlåtelse. — I tredje akten synes åter dalen utanför Hörselberget, där Elisabet ber till Guds moder för den botfärdige sångaren. Pilgrimsskaran återvänder, men Tannhäuser är ej med. Elisabet förstår allt — påven har vägrat förlossning. Till sist kommer Tannhäuser men nu för att återvända till Venusberget. Kärlekens gudinna hälsar sin sångare välkommen. Från Warlburg skrider ett sorgetåg fram med en öppen likkista — Elisabet har gått bort. Venus försvinner, Tannhäuser släpar sig fram till kistan och dör. Pilgrimerna sjunga om Guds kärleksunder: »Han är frälst av Herrans hand».
Grundtanken är här som i »Den flygande holländaren» förlossningen från livet. Elisabet ger sitt liv för den älskade för att därmed skänka honom dödens frid och ro — alltså kärleken som ett offer av medlidande för en biltog. Tannhäuser själv är sångaren, som sjungit så hänförande om kärleken och längtat efter att få tömma den ljuva kalken ända till botten. Lidelsens trånad har förtärt honom, och jorden har slukat honom. Borta från världens buller har han levat i saligt lyckorus och
