kampen för rättvisan — medlidandet — men han kräver som pris för sitt offer trohet och tillförsikt. Elsa tvivlar ej på sin egen kärlek utan på sin makes. Hon kan ej tro utan bevis. Det översinnliga förstår hon ej och kan ej fatta annat än det som har fast och klar gestalt. Inför denna begränsning i hennes väsen, måste Lohengrins kraft och styrka förgå. Han är för mycket ande, har för litet av jordens stoft för att kunna bindas vid det substantiella. Det himmelska sänker sig till jorden men flyr tillbaka till sitt ursprung, då det ej kan fattas eller begripas. Lohengrinförspelet är liksom Tannhäuseruvertyren en symbol av hela dramat: Gral sänker sig ned till jorden och flyr åter upp till himlen. Musiken är hållen i samma stil som Tannhäuser: slutna scener med tyngdpunkten lagd på recitativen, cantilena för lyriska vilopunkter. Härtill kommer dock något nytt utöver de föregående dramerna: orkesterns motivbehandlingar. Redan i Tannhäuser framträdde en strävan efter en karakterisering genom typmelodier — ledmotiv — men dessa melodier deltaga ej i själva handlingsutvecklingen som integrerande delar. Lohengrins första akt är även påtagligt fattig på sådan motivsymbolik, men i andra, där Ortruds anslag och Elsas ångest skall skildras, där inträder temabearbetningen i hela dess glans: Ortrudsmotivet, hämndmotivet, varnings- och hotmotiven med mera. Hela dramats tyngdpunkt ligger dock i tredje akten: scenen i brudgemaket.
Sida:Norlind Wagner 1923.djvu/59
Den här sidan har korrekturlästs
57
