Sida:Norlind Wagner 1923.djvu/60

Den här sidan har korrekturlästs

58

Där finnes även den rikaste detaljskildringen med motiven i orkestern såsom tolkande de växlande skiftningarna. Just genom denna fylliga och psykologiskt djupa motivkarakteristik pekar Lohengrin fram mot en ny musikdramatisk behandling, där orkestern får vida mera att säga och den vokala cantilenan starkare begränsas.

Tannhäuser och Lohengrin blevo de enda fullt utförda dramerna under Dresdentiden, men vid sidan om dessa finnas flera skisser och fragment. En del av dessa utfördes sedan, andra däremot övergåvos såsom olämpliga för musikdrama i Wagners anda. Till de längre fram utvecklade och slutförda höra: »Mästersångarna» (skiss 1845) och »Nibelungens ring». Av det senare dramat framträda några grunddrag redan 1845 (första tanken på stoffet i Paris 1841), sedan utföras dessa 1343 med dikten »Sigfrids död». Mer än ett drama var ännu ej påtänkt. Ämnet Parsifal låg ju nära till hans, då Lohengrin skrevs — Lohengrin är ju Parsifals son — men någon direkt avsikt att även behandla detta ämne uppstod dock först långt senare. Emellertid gjorde Wagner 1849 ett utkast till ett drama »Jesus av Nazaret», och flera av de grundväsentliga delarna här togos sedan upp i »Parsifal». Den botfärdiga Magdalenas jordiska kärlek till Mästaren skulle bilda huvudämnet. Grundtanken i Jesu lära sammanfattades i orden: »Jag återlöser från synden, i det jag förkunnar för eder andens eviga lag; men denna lag är kär-