var hans varma ömmande, självuppoffrande väsen. Hans starka personlighetsliv krävde i varje ögonblick en utlösning i medlidande med andra och för andra. Hans kärlek och vänskap är en sådan nödvändig livsbetingad emanation ur hans egen natur, en utstrålning lika naturlig som värmen från solen. Men ej blott medlidande — lidande med andra enligt Wagners terminologi — utan även glädje med andra behövde han. Var han av hjärtat glad — och sådana ögonblick voro ej så få — behövde han ha någon att meddela sig med. Vännerna måste komma och dela hans glädje. Hade ett verk nått sin fullbordan, ville han läsa upp det och kallade alla samman att höra det. Det var ögonblick av extatisk hänryckning.
En sådan karaktär långt över det vanliga måttet måste sätta höga fordringar på sin omgivning, och Wagner pockade ofta på andras hjälpsamhet och intresse för sin person. Man har förklarat honom som en hänsynslös egoist, som utan vidare fordrade att man i främsta rummet skulle tänka på honom. Hur olika är dock icke denna trängtan efter förståelse mot genomsnittsmänniskans kalla nyttighetsegoism! Lika beredvillig som han själv var att hjälpa andra, skulle de vara att bistå honom igen — icke som ett återgäldande »lika för lika», utan som en gärd av genkärlek. »Egoism är att taga eller mottaga — dess motsats i kärlek är att giva och meddela.» Undantagsmänniska — »Übermensch» — som han var, ville han se om-
