72
seende, som man också borde sätta värde på. Ju sämre det blev i Wagners förhållande till sin chef, dess mera missnöjd blev Minna. Hon kunde ej heller fatta, varför mannen ej fortsatte på samma sätt, som han börjat med »Rienzi». Då var man ju så belåten med allt, men nu fanns så mycket att kritisera. Snart stodo de båda alldeles oförstående för varandra. Värst blev det, när Wagner måste fly och blev förföljd av den sachsiska polisen. Själv hade hon ingen del i upproret och kunde således för egen del mycket väl stanna kvar i Dresden, men hennes bitterhet över mannens gränslösa lättsinne kände inga gränser. Hon överhopade honom i brev med förebråelser. 1849 lyder ett brev från Wagner: »När jag förstämd och upprörd över någon ny förtret, någon ny kränkning, någon ny motgång, kom till milt hem, vad gav mig då min hustru i stället för tröst och deltagande? Förebråelser, nya förebråelser, ingenting annat än förebråelser. Som jag älskade hemliv, stannade jag likväl hemma, men till sist icke mer för att tala ut, få meddela mig och mottaga tröst, utan för att tiga, låta min sorg fräta på mig — för att få vara ensam.»
När Wagner kommit i ro i Zürich, bad han henne komma till sig, men hon tvekade länge, och då hon till sist för att göra honom till viljes infann sig, började hon omedelbart med de gamla förebråelserna över hans obetänksamma handlingssätt. Under sådana förhållanden hade det egna hemmet ej längre någon egentlig betydelse. Wagner flyk-
