74
hur efter en kort vila och vederkvickelse molnen på hans ansikte skingrades och en ljusning flög över hans drag, när han satte sig vid flygeln.»
Nu under denna varma känsla för en kvinna, som redan tillhörde en annan, vaknade hos honom lusten att utarbeta ett verk om Tristan och Isolde. 1854 synes första tanken ha uppstått och den sysselsatte honom sedan men mera som underström i hans Nibelungenproduktion. Till sist blev tanken dock honom övermäktig. I juni 1857 avbröt han med ens »Sigfrid», och i september var redan dikten till »Tristan» färdig och överlämnad till Mathilde. Hittills hade de älskat varandra utan att bekänna något för varandra, men nu flödade hjärtat över. »Den 18 september avslutade jag dikten och gav dig sista akten, du förde mig till stolen framför soffan, omfamnade mig och sade: ’Nu har jag ingen önskan mer’. På denna dag, i denna stund, föddes jag på nytt. Dit sträckte sig förra delen av mitt liv, nu började den senare. I detta underbara ögonblick levde jag ensam. Du vet, hur jag njöt detsamma? Icke uppbrusande, stormande, rusigt, utan högtidligt med den djupaste känsla, genomträngd av mild värme, fri, likasom evigt blickande framåt. Från världen hade jag smärtsamt, med allt större bestämdhet, lösgjort mig. Allt hade hos mig blivit till förnekande, till avvärjande. Till och med mitt konstnärliga skapande var smärtsamt för mig, ty det var längtan, ostillad längtan, att för varje förnekande, varje avvärjande finna
