faller död ned vid hennes fötter. Isoldes hjärta brister, och för sent kommer Marke för att förlåta dem.
Ämnet är som synes starkt koncentrerat och betydligt förenklat: idel lyrik, där själva skildringen — i full överensstämmelse med de åsikter Wagner själv i sina skrifter närmare utrett — är förlagd till orkestern. Endast den kan rätt belysa och förklara, vad som försiggår. Dramat blir därför till hela sitt väsen ett symfoniskt stycke, där allt är instrumental färgprakt med karakteristiska, väl bearbetade motiv i en rik orkestral klädnad. I musikaliskt hänseende äro inledningarna till första och andra akterna de bästa. Som drama betraktat ligger tyngdpunkten i andra akten, där motivbehandlingen är särskilt verkningsfull. Däremot saknar tredje akten tillräckligt livfulla partier och kan ej nå högre dramatiskt liv. Orkestern har därför vida mindre att säga. Själva dikten blir rent av för filosofisk, och man tycker sig formligen höra ett stycke ur Schopenhauer i slutorden av Isolde: »Skall jag lyssna, skall jag andas? Skall i svallet bort jag svinna, ljuvt i doft och glöd förbrinna? Får i vaggande dröm, i den klingande ström, där mig världsanden viskar sitt ’glöm’! Jag drunkna — försjunka — utan namn — i nattens famn!»
Verket var ej lätt att utföra varken i orkestralt eller vokalt hänseende, och Wiens hovopera behövde många repetitioner för att rätt behärska allt. Tyvärr insjuknade sångaren Ander, som hade åtagit
