86
tonfras. Mestadels arbetade han lugnt och jämnt utan handrörelser eller något sjungande, även utan att under arbetet uppeggas eller upphettas.
Text och musik tillkommo så till vida samtidigt, som dikten i allt anlades med hänsyn till förtoningen. Om ämnet någon gång hänförde honom, så att det rent musikaliska kom att skymmas, återtog och övervägde han noga efteråt, om det lät uttrycka sig i toner, varom icke omarbetades dessa partier genast. Musikaliska skisser fingo följa med i första utkastet till dikten och tjäna som vägledning vid det senare komponerandet. Dock kunde han givetvis ej helt och hållet överblicka alla detaljer av musikdramat under tiden som texten skapades. I regel utgavs dikten — åtminstone efter 1850 — för sig i tryck, innan musiken påbörjades, men han lät sig ej härav bindas, ty fann han sedan, att texten vid själva förtloningen behövde retuschering, ändrade han den utan vidare så ofta och så länge tills allt passade fullständigt samman. Detta dubbla arbete samtidigt i ord och toner tog lång tid och ansträngde mycket, därför behövde han ro och behaglig sinnesstämning.
Hans abnorma behov av komfort bragte honom tyvärr alltför ofta i förlägenhet och hindrade på så sätt hans produktion. Det gick i Wien på samma sätt. I mars hade han redan kommit i ekonomiskt trångmål och ingenstädes var heller något lån att uppdriva. Konsertresor till Ryssland att reglera affärerna kunde ej anordnas detta år, och så åter-
