stod ej annat än att i hemlighet komma ifrån allt. Han flydde från plats till plats. Gäldenärerna lade beslag på hans bohag, och vännerna måste sälja villan. I början av maj var han i Stuttgart, då en förnäm herre sökte honom. Wagner ville fly och ej taga emot, enär han fruktade det värsta. Men det var omöjligt att undkomma. Han måste stanna. Den höge herrns ärende bestod i framlämnandet av ett brev från konungen Ludvig II i Bayern, att mästaren måtte komma till honom. »När jag en gång får bära purpurn, vill jag visa hela världen, hur högt jag sätter Richard Wagners geni», hade konungen sagt. Den 10 mars hade han bestigit tronen, och ett av hans första åtgöranden var att kalla Wagner till sig.
Kort efter stod Wagner inför sin konung. »Han älskar mig med den första kärlekens hela innerlighet och glöd», skriver Wagner, »han känner och vet allt om mig och förstår mig som min egen själ. Han vill, att jag alltid skall stanna hos honom, arbeta, vila ut mig, uppföra mina verk; han vill ge mig allt, vad jag behöver därtill; jag skall avsluta Nibelungen, och han vill uppföra den så som jag önskar det. Jag skall vara min egen herre, icke kapellmästare, ingenting annat än mig själv och hans vän. Är icke detta oerhört? Kan detta vara annat än en dröm! Tänk er, hur gripen jag är! Min lycka är så stor, att jag är alldeles förkrossad därav.»
Wagner fick till sitt förfogande en ståtlig villa vid Starnbergersjön och till hösten dessutom ett eget
