94
Den nya skolan hade mycket få verk i den komiska genren. Förutom »Mästersångarna» finnes blott ett från denna första tid: Cornelius’ »Barberaren i Bagdad» (1858). Det råder en utomordentlig skillnad i hela läggningen mellan dessa två operor. I den äldre är allt graciöst och lätt med en spröd nästan tunn färgläggning. Det är som den luftigaste fédans, där jorden knappt beröres. I den yngre är allt däremot tungt och tryckande — nästan klumpigt — en mäktig orkester och polyfont utarbetad instrumentalsats av överväldigande rikedom. Nog spåras mästarehanden men en tung järnhand, som är mera van att kämpa i gigantiska strider. Allt är anlagt på bredden och på djupet, som om det gällt att skildra något riktigt roligt i Brodignags land. För Wagners egen del betydde väl denna stora måttstock mindre. Eftervärlden är också van vid att se upp till musikdramats store patriark som till den store jätten, som lever ensam bland de höga fjällen. När en jätte skrattar, låter det som åskan — det är fullt naturligt, och ingen väntar sig annat heller. Men för den komiska operans framtid var det högst beklagligt, att ej Cornelius’ lilla nätta opera fick tjäna som mönster i stället för Wagners.
I Triebschen hade Wagner under tiden tagit upp arbetet på Sigfrid, där han slutat i juni 1857. Dock kommo täta avbrott, som hindrade verkets vidare fortskridande. I februari 1869 var andra akten slutförd. En besvikelse för Wagner blev det, att
