APOSTLAGÄRNINGARNA, 16. rar mycken inkomst med sin spådom.
Hon följde efter Paulus
och oss och ropade, säkran- de: Dessa människor äro Guds, den högstes, tjänare, som för oss förkunna fräls- ningens väg.
Och detta gjorde hon
många dagar. Men Paulus blef upprörd och vände sig om och sade till anden: Jag bjuder dig i Jesu Kri- sti namn att fara ut från henne. Och han for ut i samma stund.
Men då hennes herrar
sågo, att hoppet om deras inkomst var ute, togo de fast Paulus och Silas och släpade dem till torget till öfverhetspersonerna
och förde dem fram till
styresmännen sägande : Deasa människor, som äro judar, väcka stor oro 1 vår stad
och förkunna stadgar,
hvilka det icke är tiUåtet för oss, som äro romare, fttt antaga eller hålla.
Och äf ven folket reste
sig upp mot dem, och sty- resmännen läto slita af dem deras kläder och befallde, att man skulle piska dem med ris.
Och sedan de hade myc-
ket slagit dem, kastade de dem 1 fängelse och befallde flS) Miirlc. M, 17. (80) Ap. G. 17, 6, (»)S Kor. 11, SS.
- D« rooMnk» pratorenuu
fångvaktaren att säkert bevaka dem.
Och när denne hade fått
en sådan befallning, kasta- de han dem i det inre fän- ' gelserummet och fastsatte deras fötter i stocken.
Och vid midnatten bådo
Paulus och Silas och lof- vade Gud med sång, och fångarne hörde på dem.
Då vardt plötsligen en
stark jordstöt, så att fän- gelsets grundvalar skaka- des, och strax öppnades alla dörrarna, och allas bo- jor löstes.
Då vaknade fångvak-
taren, och när han fick se dörrarna till fängelset öpp- na, drog han sitt svärd och ämnade döda sig själf , me- nande, att fångarne hade tagit till flykten.
Men Paulus ropade med
hög röst, sägande : Gör dig själf intet ondt ; ty vi äro alla här.
Då begärde han ljus
och sprang in och föll dar- rande ned för Paulus och Silas
och förde dem ut och
sade: Herrar, hvad skall jag göra, att jag må varda frälst?
Och de sade: Tro på
Herren Jesus Kristus, så varder du och ditt hus frälst. (») Ap. G. 4, 81. 6, 19. 12, 7. (81) Joh. 8. 1« £.
