Sida:Norra Skåne 1894-07-10.djvu/2

Den här sidan har korrekturlästs
N:r 79 Tisdagden 10 Juli 1894
Norra Skåne

Skånska P:n. Hels. Dagbl. och genom S. T. A. M. i Sydsv. Dagbl. (14)

Undertecknad,

som i 20 år innehaft tjenst såsom kusk å Wegesholm men till följd af dödsfall blir derifrån ledig, önskar att till den 24 Oktober erhålla dylik tjenst. Jag kan köra fyrspann och inrida hästar. Närmare underrättelser erhållas af Fru Therese Grawenhorst Löwenstierne å Wegeholm och Herr Godsegaren D. v. Alefeld å Skillinge P. Olsson,
adress Vegeholm.


H. P:n. "Halland", och gen. S. T. A. M. i Sk. Dagbladet den 10 och 14 Juli, (10.)

Godt arrende.

Egendomen Ugglarps gård lydande under Krapperup, cirka 200 tdl. god jord, kan på grund af dödsfall strax få öfvertagas med gröda och besättning. Reflekterande torde helst vid personligt besök på stället hänvända sig till nuvarande innehafvaren.


Fastigheten

1/16 mantal N:o 5 Hyllinge, hvartill hörer 30 tunnland första klassens jord, goda och tillräckliga åbygnader, samt å egendom växande gröda, att genast tillträdas, kommer att ytterligare till fölrsäljning utbjudas vid den å stället till Tisdagen den 10 i denna månad utlysta och i tidningarne Öresunds-Posten, Hels. D. och Hels-P. den 26 och 29 sistlidne Juni samt i Skånes Annonsblad och Engelholms Tidning den 30 i samma månad annonserade auktionen för berörda fastighets samt hela yttre och invändiga lösöreboets försäljning.

Lösöresauktionen börjas kl. 10 f. m. och sker utropet af fastigheten kl. 12 på dagen då betalnings- och öfriga vilkor uppgifvas.

Om loflig restauration vid auktionen är anstalt fogad.

Kölegård den 5 Juli 1894. Nils Pehrsson.


FRIPLATS

som hushållselev erhålles, om snar anmälan göres å hotell Thor i Engelholm.


Munksjö

Pappers Bruks
tillverkningar
af Papp och Papper
säljas billigt hos

Oscar Mohlin

(f. d. Carl Hj. Agardhs affär.)



Gen. S. T. A. M. i Karlskr. Veckobl.

Född

En son.

Engelholm 9 Juli 1894.

Charlotte och Severin Sjöstedt.



Engelholm.

Laholms Dubbelqvartett, som i lördags afton lät sig höra i Thorslunds stora sal, var — derom torde samtlige åhörare ena sig — en bekantskap värd att göra. Den lilla kören icke blott uppfylde de anspråk man i vår tid ställer på denna i vårt land så högt upodlade sångart utan öfverträffade dessutom i vissa fall hvad man inom denna är van at finna. Friska och klangfulla röster, synnerligast inom ytterstämmorna, god nyansering och ett i allmänhet pietetsfullt fasthållande af det traditionella från de bästa hörda framställarne af de särskilda numren, samt ett med omsorg och urskilning valdt program, med ett enda undantag bestående af rent nordisk musik, karakteriserade den lilla förträffliga kören.

Det hela vittnade dessutom om en nitisk och kraftig, sund och intelligent ledning, sådan man icke alltid träffar hos våra musikdirektörer. Den musikaliska tekniken var visst icke förbisedd eller undanträngd för det poetiska elementet i sången, men blef heller icke så ensidigt instrumentalt framhållen, att ej den andra berättigade sidan kom till sin rätt. Direktör Widén synes förnämligast genom oaflåtlig uppmärksamhet på detta hufvudvilkor för åstadkommande af effektfullt sångföredrag hafva vunnit ett så godt resultat, som det vi nyss bevittnade. Här spårades derför heller icke detta ängsliga sökande efter det mest korrekta i hvarje fall, i ton och fras, som ofta kommer sången att låta schablonmessigt torr och oinspirerad.

Programmet var med smak och urskilning uppsatt, men svårt torde vara att säga hvilka af sångerna som mest anslogo. Lagercrantz “Tonerna”, talangfullt komponerad, fast af omtvistad originalitet, utfördes fint och i den dämpade ton och vågiga rythm, som gör denna lilla sångperla så tilltalande. Solot “gjorde sig” förträffligt och måttfullt. Hallströms: “Vinet fradgar” ha vi hört sjungas lifligare, med mera kraft och dithyrambisk schwung, men ej renare och mera klassiskt rundadt. Folkvisorna torde måhända vinna på ett något hastigare tempo. “Jänta å ja’” blef ett verkligt bravournummer, humoristiskt arrangerad och utförd med den effektfulla lifaktighet, som den sprittande polskan anstår. Den blef också liksom flere andra nummer bisserad, en uppmaning som kören med välvillig uppmärksamhet hörsammade. I stället för Kjerulfs Serenade sjöngs Nordraaks originela och varma fosterlandssång: “Ja, vi elsker dette Landet”.

Anledningen till detta utbyte uppgafs från estraden vara lokalens bristfulla akustik. Denna kan visst icke bestridas, men säkert är att det måste ha känts svårare för kören att sjunga ut i den mångvinkliga träsalen än för åhörarne att uppfatta välljuden och att särskildt i programmets sista afdelning alla svårigheter tycktes öfvervunna. Bifallet stegrades också för hvarje nummer, och vi kunna tryggt förespå, att ett ännu större antal åhörare skulle infinna sig ifall sångarne ännu en gång skulle vilja låta höra sig här.

Det måste betraktas såsom en lycklig, ja afundsvärd tillfällighet, att så goda sångkrafter äro samlade eller i alla fall lätttillgängliga på en mindre plats, sådan som vår halländska grannstad, och att de å sin sida äro lyckliga nog att kunna komma under så skicklig ledning, som här är fallet. Detta sammanträffande af lyckliga omständigheter gifver den tanken vid handen, att denna kör skall kunna hinna långt på sångkonstens väg, att den skall kunna, inom en ej aflägsen framtid våga sig på betydligt mera fordrande uppgifter än dem den hittills på ett så tillfredsställande sätt visat sig kunna lösa.


Skämdt kött. I lördags torgfördes här af slagtare Carl Persson från Haradal skämdt fårkött, som af stadsfiskalen beslagtogs, sedan det förklarats odugligt till menniskoföda. Hr Persson fälldes till 10 kr. böter.


Underkända klagomål. Gustaf Svensson i Torstarp, som för åtskilliga förseelser, såsom fylleri, motstånd mot polis och öfverdådig framfart, hvarigenom kardmakaren Joh:s Nilsson tillfogats skada, blifvit dömd af härvarande rådhusrätt till böter och godtgörelse i sammanlagdt belopp 126 kr. hade öfver denna dom anfört besvär hos hofrätten, som nu på grund af ofullständiga inlagor underkänt besvären.


Tjenstledighet och förordnande. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har, på ansökning om ledighet, förordnat:

Hofrättsauskultanten Gustaf Lilienberg att från och med den 4 till och med den 31 i denna månad förvalta häradshöfdingeembetet i Södra Asbo och Bjäre härads domsaga.


Stackarpsmördaren fast. I torsd. afton häktades vid Kosta glasbruk i Småland en person, som utbjöd en del saker, hvilka kort förut stulits från Hults jernvägsstation efter att af tjuvarne först ha reqvirerats i Stockholm å efterkraf. Den häktade, en 17-årig yngling vid namn Rolin, erkänner stölden och uppger att en hans kamrat, som först sagt sig heta Christiansson, men vid polisförhöret upgifvit sitt namn vara Sandberg, förledt honom till deltagande i stölden. Sandberg hade på brefkort reqvirerat varorna, hvilja utgjordes af hattar, skodon m. m. som de sedan gemensamt stulit ur stationens magasin.

Sandberg, som i fredags häktades i Vexjö, innehade vid häktningen en laddad revolver och gjorde ett ögonblick min af att vilja begagna den just då han fann hvad frågan gällde.

Det har sedan konstaterats att S. är ingen mindre än den länge eftersökte Stackarpsmördaren Nils Svensson. Fånggevaldiger Karlsson i Karlskrona och gästgifvare Lindblom i Åstorp, hvilka ditkallats, kände igenom honom.


Affärsöfverlåtelse. Sysslomännen och fordringsegarne i jernhandelsfirman Engström & Streifferts konkurs i Åstorp hafva till handlanden Svanberg från Småland öfverlåtit affären efter förut skedd inventering med 25 proc. rabatt på inköpspriset. Lagret uppgår till 6 à 7,000 kr.


Titel och afundssjuka. I den pigga “Stockholms Nyheter”, som numera utgifves af Hr G. Renholm, läses om en sak som nyligen passerat:

Skall man skrifva det på afundsjukans eller bara på kitslighetens konto att Musikaliska akademien frånträdt k. m:t att låta musiklärarne vid allmänna läroverken ståta med musikdirektörstitel? Akademien anser att endast sådana musikanter, som stå i spetsen för de militära musikkårerna, böra komma i åtnjutande af denna titel.

Hvadan denna rangskillnad? Kan det inte vara lika besvärligt och lika ärofullt att plugga musik i skolpojkar som i små trumslagare och piccolapojkar? Och hvadan denna ovanliga snålhet med titlarne? Liksom det skulle vara någon så öfversvinnelig ära att bli kallad direktör? Titeln är ju, liksom många andra titlar här i landet mycket vanlig; ja för närvarande till och med den allra vanligaste.

Nåja, det finns ju ingenting som hindrar läroverkens musiklärare att ändå låta kalla sig musikdirektörer midt för Musikaliska akademiens näsa. Inte lär man väl kunna halshugga dem för det.


Skådespel å helgdagar. Länstyrelsen, hvars yttrande af k. m:t begärts rörande det i riksdagen väckta förslaget om ändring af cirkuläret den 14 Juni 1820 rörande skådespels uppförande å vissa helgdagar och dagen före densamma, anför i sitt svar på den k. skrifvelsen: att kon. befhde i likhet med riksdagen anser stadgandet i dess nuvarande utsträckning ej fullt tidsenligt, men å andra sidan det värdiga firandet af kyrkans stora högtider kräfva förbud för skådespels uppförande å kyrkans stora högtidsdagar, hvadan bestämmelsen i ifrågavarande cirkulär lämpligen bör inskränkas derhän, att förbudet endast kommer att gälla juldagen, långfredagen, påsk- och pingstdagen.


Bryggarne och maltskatten. Svenska bryggareförening har nu definitivt antagit ett förslag till förordning om beskattning af maltdrycker, hvilket kommer att tillställas regeringen. Föreningen har ansett att maltet bör vara skatteobjektet och skatten progressiv. För hvarje kg. malt skulle skatt erläggas med 6 öre vid en maltafverkning under tillverkningsåret af högst 20,000 kg; med 7 öre vid en afverkning af mera än 20-, men ej öfver 50,000 kg.; med 8 öre vid en afverkning af öfver 50 till och med 75,000 kg; med 9 öre vid en afverkning af mer än 75, men ej öfver 100,000 kg., samt 10 öre för mer än 100,000 kg afverkning. Skattefrihet skulle åtnjutas endast vid tillverkning af maltinfusioner och extrakt å apotek för medicinskt ändamål eller under kontroll, som af regeringen i hvarje särskildt fall föreskrifves, samt vid hembrygd för eget behof.

I ett i finansdepartementet utarbetadt förslag till maltskatt bestämmes skatten till 10 öre pr kg. samt tillstyrkes skattefrihet äfven för svagdricka. De båda förslagen förete äfven åtskilliga andra olikheter, ehuru af mindre väsenlig betydelse än de ofvan påpekade.


Eldsvåda. Från Eslöf meddelas den 7 dennes:

I natt vid half 1-tiden utbröt eld i härvarande jernvägshotell, hvars öfra våning fullständigt förstördes, hvarjemte äfven nedre våningen förstördes af vatten, så att huset i sin helhet f. n. är obrukbart. Elden hade uppkommit i ett resanderum och spred sig hastigt. Värdesaker och inventarier i nedre våningen räddades till största delen. Ingen menniska skadades. Först vid half 5-tiden på morgonen var man herre öfver elden. Den mot jernvägsstationen vettande facaden med tillhörande veranda är fullständigt ramponerad.

Olyckan träffar innehafvarinnan, fru Augusta Laurièr, så mycket hårdare, som stor tillströmning af resande väntas till den industriutställning som i nästa vecka skall ega rum härstädes.

Jernvägshotellet med lösöre var försäkradt för 90,000 kr. i Torna, Bara och V. Sallerups brandstodsförening.


En knifvig komité. För knifven såsom första verktyg vid undervisningen i snickerislöjden ha deltagarne i den nyligen afslutade 66:e kursen på Nääs slöjdlärareseminarium uttalat sig. För att formulera grunderna till detta uttalande tillsattes en komité, som bland annat utlåtit sig sålunda:

Knifven är det för barnen på förhand mest bekanta af alla inom snickerislöjden förekommande verktyg och det enda bland dessa med hvilkte man utan att derjemte begagna andra kan åstadkomma ett färdigt arbete. Knifvens bruk är dessutom i högre grad än bruket af något annat verktyg egnadt att bibringa barnen förutsättningar för användandet af öfriga i slöjden förekommande verktyg.


Åskstrålen vid gästabudet. I torsd. e. m., då efter undfången andlig spis ett antal mer framstående deltagare i det stora missionsmötet vid Hörle i Jönköpings län voro samlade hos ingeniör Karl Jehander för att lekamligen bespisas, slog plötsligt blixten ned under det rådande starka åskvädret i gästabudssalen och åstadkom fullständig panik.

Dess bättre blef ingen dödad och ej heller anstäldes någon vidare förödelse än att en af de församlade, grosshandlaren Eneroth från Göteborg, blef förlamad för en stund i ena benet, hvarjemte hans fru, född Lilliecreutz, fick ena klädningsarmen svedd. De båda sålunda för dödsfara utsatta makarne hafva för afsigt att försaka verlden och utgå till Kina som missionärer, meddelar Sm. Allh.


Dränkt med sten vid armen. I Skottreån, en biflod till Wiskan, anträffades den 2 dennes inom Ås' socken flytande liket af 46-årige gifte hemmansegaren Anders Börjesson från Wägryd Östregård i Glimmareds socken och Marks härad. Vid närmare undersökning fanns vid högra underarmen med ett tågstycke fastbunden en rätt stor sten på sådant sätt, att detta utan svårighet kunnat verkställas af Börjesson sjelf. Det antages derför såsom säkert, att ett sjelfmord föreligger. B. hade den 27 Juni på e. m. aflägsnat sig från hemmet och sedan icke afhörts. Han hade qvarlemnat en skrifvelse af innehåll, att hans son skulle ha hans guldur och en bibel, hvarjemte han uppgifvit några smärre obetalda skulder. B. var känd som en nykter och redbar man, skrifves till “Halland”.


Gosse anfallen af varglo. För cirka fjorton dagar sedan var en 13 års gosse utsatt för att blifva anfallen af ett varglo 3 mil vester ut ifrån Lima kyrka vid ett ställe som heter Stafåsnäs å Lima sockens södra finnmark, skrifves i Falu L. T:n. Gossen, som af sin moder blifvit tilsagd att se efter boskapen under det att hon sysslade med någonting annat, mötte ett stycke från gården ett djur, som tydligen ärnade anfalla honom. Han tog då flykten till ett lågväxt träd och kröp upp i detsamma, hvarpå odjuret först lade sig ned ett stycke derifrån och sedan började likt en katt smygande närma sig sjället, der gossen satt uppklängd i trädet. När denne blef varse att odjuret kom närmare, började han skrika, hvarvid modern kom efter med en stör, troende, att han blifvit biten af någon huggorm. Gossen fattade nu mod och kröp ned, och båda vände sig mot odjuret, som fann för godt att taga till reträtten.


Guldfynd i Lappland. Bonden H. Karisaari har för någon tid sedan i Ivalo lyckats öfverkomma en guldklimp af ganska ansenliga dimensioner. Stycket vägde nemligen 93 gram. Samme man fann äfven föregående sommar ett guldstycke som vägde något öfver 70 gram.

Ett bolag från Kyrö by i Enare har i sommar lyckats erhålla ganska mycket guld, ända till 4 gram per dagsverke meddelar Uleåborgsbladet.


Om Vängemordbrännarens upptäckande berättar tidningen Upsala bland annat följande:

Eld hade utbrutit i hagarne vid Karbo på flera ställen, och släckningsarbetet pågick när detektivkonstapeln Jakobsson anlände från Fiby gård, der förhör som bäst pågick med några personer. Han räknade de närvarandes antal och sökte göra sig underrättad om deras namn. Detta väckte emellertid en storm af förbittring.

— Hvarför frågar ni om namnen? utbrast en karl. Är det icke nog med att vi skola vara fast för mordbrännaren och få gå här och släpa, och att man till på köpet skall bli misstänkt sjelf?

Under tiden upptäcktes eld längre bort i hagen och hr Jakobsson hade redan lagt särskildt märke till att de närvarande antal minskats med en. Han aflägsnade sig så obemärkt som möjligt och gjorde en lof inåt skogen. Dervid ljöd ropet “det brinner här med”. Ropet kom från en pojke, som ifrigt deltagit i släckningen. Då fattade hr Jakobson bestämda misstankar. Jemte en pålitlig person bevakade han ynglingen utan att denne hade en aning derom. Det dröjde icke länge förr än den misstänkte, såsom han sjelf tog för gifvet, var ensam. Detektivkonstapeln såg huru han smygande kröp genom några buskar och huru omedelbart derefter rök uppsteg ur snåret. När gossen sålunda för åttonde gången samma dag anlagt mordbrand och stod i begrepp att återvända, för att å nyo deltaga i släckningen, trädde hr Jakobsson fram och grep honom i armen. Den unge brottslingen blef visserligen öfverraskad, men förlorade icke fattningen. Han medföljde helt lugnt till Fiby, utan att göra något försök att undkomma. Gripandet hade gått så snabbt och tyst, att ingen af de i släckningen deltagande hade vetskap om hvad som passerat förr än några personer blefvo kallade till förhöret med den 15-årige brottslingen.

Som ett bevis på den stora djerfhet och förslagenhet, hvarmed han utförde sina illdåd, anföres:

För att grundligt afvända alla misstankar anlade han en dag eld i närheten af faderns stuga. I fredags förra veckan gjorde han ett vågstycke, som hotade att sluta med upptäckt. Jemte en annan yngling låg han på vakt i ett snår nära Karbo-bornas lador. Båda voro väpnade med gevär och hade beslutit att skjuta mordbrännaren, om han visade sig. De skulle vakta turvis och kamraten hade somat in. När den unge Karl Johansson, som sedermera befunnits vara mordbrännaren, förvissat sig om att vakten verkligen sof, smög han sig fram till en af ladorna och anlade eld i den gafvel, som skymdes af skogen. Sedan han gått en liten omväg och åter intagit sin plats bredvid kamraten, väckte han denne. Ögonblicket derpå bröt elden ut. De gjorde genast allarm, och inom kort anlände detektiven Nybom och ett par andra personer. Nybom undersökte genast marken och fann fotspår till och från ladan, men det var omöjligt att följa dem. Gossen Johansson, som var nog djerf att dervid erbjuda sin tjenst, blef icke litet förskräckt, då Nybom förklarade att han eller kamraten måste ha varit vid ladan. Den fräcke 15-åringen visade dock icke spår till rädsla, utan förklarade lugnt, att de hela tiden legat orörliga i snåret. Kamraten deremot blef bestört och försäkrade att han varit på sin post. Nybom drog då af stöflarne af denne och jemförde dem med spåren, men fann att de icke “passade”. Karl Johansson bibehöll äfven nu sinnesnärvaron och lugnade sig fullkomligt, då han märkte att spåren “fallit igen”. Han till och med utvisade flera spår efter “mordbrännaren” och lyckades att den gången åtminstone afleda misstankarne.


“Ena hjelp”. En rolig episod utspann sig i lördags eftermiddag uppe på Kyrkogatan i Sundsvall, säger S. P.

Ett par äkta makar från landsbygden hade besökt staden, åkande på ett fordon, som blott bestod af två par hjul och en stång. Gumman skötte affärerna i staden och under tiden studerade gubben källarlif. Studierna måtte ha varit både djupa och grundliga, ty när han uppsökte gården, der gumman väntade med häst och åkdon, ville benen ogärna följa med den vildt balanserande öfverkroppen.

Efter en skarp föreläsning af sin äkta hälft tvangs han att sätta sig på stången, medan gumman gående körde hästen Kyrkogatan upför. Emellertid började Adams-känslorna vakna hos mannen. Han tyckte sig se, huru menniskorna pekade finger åt honom. Stången blef honom för het, och han tog ett väldigt skutt ut på gatan. Men det der hoppet borde han aldrig ha tagit. Ty gumman hans var stor och tjock och hade bastanta näfvar; han sjelf hade gängliga, svårskötta ben. En väldig knuff från hennes kärvänligt knutna näfve placerade honom åter på stången och då han sökte komma ner igen, grep gumman med hgöra handen sin herre och man i kragen och höll honom qvar, medan hon med den andra skötte tömmarne.

Mannen stretade och sprattlade, och till sist tog gumman ett hastigt beslut. Hon satte sig i gubbens knä, och så bar det i väg mot hemmet. Men långt ur fjerran hördes den stackars mannens hjelplösa flåsande, der han af hustruns väldiga kropp hölls qvar på sin plats på den gängliga stången.


Ett öljubileumsår är det innevarande, enligt hvad som inhemtats af en liten elegant festskrift, som utkommit med anledning af femte svenska bryggarmötets sammanträdande i Stockholm. Det är nämligen 60 år sedan alla bryggares skyddspatron Gambrinus skildes hädan. Gambrinus hette egentligen Johan I hertig af Brabant, men kallades enligt tidens sed Jan Primus, som sedan förvrängts till Gambrinus. Han lät upptaga sig som medlem af Bruxelles' bryggargille, och bryggarne uppsatte hans porträtt på den förnämsta platsen i gillesalen. Han framställes der med alla sina hertigliga insignier, hållande en med skummande öl fyld pokal i handen.

Men äfven specielt för Sveriges ölindustri är året betydelsefullt. Det var 1844 alltså för 50 år sedan, som löjtnant F. Rosenqvist af Åkershult bryggde det första bajerska ölet i Stockholm och antagligen äfven i Sverige. Vidaren kan en af bryggeriindustriens främste målsmän i vårt land, svenska bryggareföreningens stiftare och hedersordförande Anders Bjurholm nu fira sitt 50 års-jubileum i bryggeriindustriens tjenst.


Invandringen till Förenta staterna visar, enligt invandringskommissionens i Newyork redogörelse, för närvarande en så stark återgång, att det knappast anses nödigt att utfärda några ytterligare lagar för att begränsa den. Invandringen under år 1894 torde vara den svagaste allt sedan år 1856. Hittills hafva under detta år 76,384 mellandäckspassagerare kommit öfver till Newyork från Europa, och bland dem voro blott 33,451 att anse som verkliga invadnrare.

Å andra sidan har återvandringen från Förenta staterna till Europa varit ytterligt stark sedan ett år tilbaka, i synnerhet under senare hälften af år 1893. Sju ångbåtslinier (flere af de mest betydande deri icke inräknade) hafva under tiden 1 Juli 1893 till 1 Juli 1894 öfverfört icke mindre än 71,296 mellandäckspassagerare till Europa.


Det fransonska missionsofoget i Kina. Väckelsepredikanten Fransons fördömliga tilltag att utsända hopar af okunniga svenska män och qvinnor till missionsfältet i Kina, hvilket sätter de största kraf på missionärens grannlagenhet och bildning, gifver grundläggaren af Inlandsmissionen i Kina, d:r J. Hudson Taylor, anledning till följande, i hofsamma, men bestämda ordalag affattade klander, hvilket återgifves af “Sv. Morgonbladet”:

För något öfver två år sedan väckte hr F. Franson mycket missionsintresse i de skandinaviska församlingarna i Amerika. Han samlade omkring sig en skara af 50 unga män och qvinnor, skaffade medel till deras öfverresa till Kina, fick församlingarnas löfte om att understödja dem, och sände dem så ut.

Allt detta skedde utan vår vetskap. Den första afdelningen af dessa missionärer, 35 till antalet, landade i Shanghai utan någon bestämd plats att gå till och utan att några förberedelser för deras ankomst voro vidtagna. De hade med sig ett bref från hr Franson, hvari han anmodade oss att mottaga och hjelpa dem samt meddelade på samma gång, att ytterligare 15 personer skulle anlända med nästa ångbåtslägenhet från Amerika.

De voro nu en gång här i Kina och med glädje hjelpte vi dem i Herrens namn. Ingen annan mission kunde ha mottagit dem, och utan hjelp skulle de säkerligen snart ha blifvit utsatt för den största nöd och elände, hvaremot hopp om, att många af dem ifall vi toge oss dem an, skulle blifva missionen här till gagn.

Det var ingen lätt sak att gifva dem skydd, då alla våra missionshem redan voro fulla. Dock lyckades man få dem inlogerade här och der, och erfarna missionärer undervisade de unge männen, medan dugliga qvinliga missionärer togo sig an qvinnorna.

Några, hvilka syntes olämpliga blefvo sända hem igen. Två eller tre ha aflidit.