De andra äro nu nyttige medarbetare i vår
mission, och under ordentlig ledning har
ingen af dem kommit i svårigheter eller
faror. Sålunda fick ett experiment, som
innebar så stor risk, en lycklig utgång.
Hr Fransons nästa företag var emellertid en långt allvarligare affär. Han föreslog nemligen att utvälja 200 unga män och qvinnor och sända dem ut i afdelningar på 20 personer hvarje månad under loppet af ett år. Nu behöfver visserligen Kina ej blott 200 väl utrustade, allvarliga kristna män och qvinnor utan många, många flere, men äfven dessa måste sändas ut med största försigtighet och fördelas så på missionsfältet, att de ej komma att orsaka fruktan, väcka fördomar eller leda till oroligheter.
Vi ha redan vändt så mycket arbete på att utbilda de första 50 till hinder för vårt öfriga arbete, att vi ej kunde erbjuda oss att göra det om igen. De föreslagna missionskandidaterna vore dessutom allt för okunniga i engelska språket att vi skulle kunna hjelpa dem, och de förut till Kina anlända skandinaverna voro allt för oerfarna, att de skulle kunna handleda och undervisa andra. Vi kunde alltså blott föreställa hr Franson att hans plan vore farlig och sålunda icke att tillråda. Han uppgaf den emellertid icke utan ordnade saken så, att hans nye missionärer skulle komma till Kina i förbindelse med "The International Missionary Allicance" i Newyork.
Då detta blef bekant, väckte det stora bekymmer i missionskretsar i Kina. Ledaren af ofvan nämnda allians-mission insåg snart, liksom vi planens allvarliga omfattning och kom sjelf till Kina för att se till hvad som var att göra, medan han anmodade herr Fransson att ej vidare utsända flere missionärer. 45 hade redan ankommit till Kina blefvo ej underhållna i vårt missionshem här, men hvad skulle man göra med dem. Vi åtogo oss intet som helst ansvar utan tillåto endast att några af våre skandinaviske medhjelpare fingo taga sig dem an under en kort tid, till dess de kunde tala för sig sjelfva. Jag hyser intet tvifvel om att de till följd af brist på erfarenhet ofta handlat oklokt. Folk har kommit till den uppfattningen, att de fransonska missionärerna tillhörde Kina inlandsmissionen och voro antagna af oss.
Jag hade hört åtskilligt, som vittnar om, i hvilken grad dessa missionärer i början saknade all erfarenhet.
Ni skulle emellertid nu förstå, huru orätt det är att låta tadlet härför drabba Kina inlandsmission.
Det är verkligen väl mycket begärdt, att en svensk-norsk regering och dess diplomatiska ombud skulle stå till reda att utverka upprättelse och skadestånd för de våldshandlingar, hvartill detta hufvudsakliga missioneringssätt ideligen utmanar.
Svenska och norska officerare till
Kongo. Från Kongostatens regering har
till dess konsul för Sverige och Norge, frih.
H. Hugold von Schwerin i Lund ingått
skrifvelse om att tillfälle troligen inom
kort erbjuder sig för engagement af 2 à 3
artilleriofficerare. För anställning kräfves
dels att hafva genomgått alla examina, som
fordras af artilleriofficerare, och dels att
ega färdighet att obehindradt tala franska
språket. Af förekommen anledning har
Kongoregeringen denna gång tillika velat
uttryckligen påpeka, att särskild uppmärksamhet
bör fästas dervid, att de antagne officerarna
äro i besittning af stark kroppskonstitution.
Ett säkert medel att stärka kragar manchetter o. d. så att de blifva som nya. På grund af de stegrade fordringar man i våra dagar ställer på linne med afseende på styfnad och glans, har man mångafaldiga gånger sökt förbättra den enkla risstärkelsen genom att uppblanda densamma med borax, gummi, vax etc., dock lyckas detta endast genom öfning och erfarenhet i tillblandningssättet. Härtill kommer att mången husmoder, oaktadt ihärdiga bemödanden, känner sig besviken och längtar efter ett bättre och säkrare sätt. ― Detta sätt finner man blott genom begagnandet af Mack's Dubbelstärkelse, ett absolut tillförlitligt och fullkomligt tillredt stärkelsemedel hvilket innehåller alla nödiga beståndsdelar i välafvägda proportioner, äfven sådana som framkalla en glänsande yta. Genom detta medel kunna kragar, manchetter o. d. stärkas så väl att de blifva som nya. Användandet af denna stärkelse är ytterst enkel.
Från brödralanden.
Norge.
Tyska kejsarparet passerade i torsdags ombord på Hohenzollern Hardangerfjord i hela dess längd från väster till öster. Efter att hafva stannat i Utue för att telegrafera, fortsattes färden till Odde, der ankar kastades i går afton, skrifves i lörd.
Under gårdagen besöktes Buarbræen, hvarifrån man återkom till Odde vid 2-tiden på e.m. Kejsarinnan red till fjället men kejsaren tillryggalade vägen till fots.
Danmark.
Notabelt dödsfall. Kungl. teaterns chef, kammarherre Fallesen dog på morgonen den 6:te dennes i d'Avray vid Paris der han slagit sig ned för sommaren; dödsorsaken var hjertslag.
Morten Edvard Fallesen var född i Köpenhamn 1817. Han blef 1846 premierlöjtnant i artilleriet, deltog med tapperhet i båda de slesvigska krigen, men tog efter det sista af dem med starkt angripen helsa afsked och utnämndes till kommendant på Borgholm. Från 1858 till 1859 var han medlem af folktinget, 1874 till 1882 af landstinget. Han var en liffull talare och har äfven med lycka deltagit i journalistiken.
Det är dock som teaterchef han blifvit mest bekant, särskildt för den yngre generationen. Han har i 18 år ledt kungl. teaterns verksamhet, som han åtog sig under svåra förhållanden och, trots ihållande och skarpa angrepp med estrupiansk ihärdighet bedrifvit efter sitt och sina öfverordnades sinne genom hela denna tid af konstnärliga brytningar och ekonomiska svårigheter. Man gör sig på den svenska sidan om sundet allt efter sin olika ståndpunkt ett ganska klart begrepp om "kammarherrens" roll på grannlandets första teater och från alla håll i Köpenhamn nu gör sig gällande, att en man med mindre skicklighet och fasthet längesedan skulle slitits bort i striden mellan de olika lägren.
Utrikes.
Jernvägsstrejken i Amerika. Från Chicago telegraferas den 7. Den genom jernvägsstrejken uppkomna situationen förvärras för hvarje dag. Stora skaror af strejkande genomströfva staden och omgifningarne samt antända varulager vid jernvägsstationerna m. m.Flere hundra jernvägsvagnar med en massa varor hafva sålunda antändts och förstörts. Polisen är vanmäktig, men militär tillkallas alltjemt. I går kom det till flere sammandrabbningar, hvarvid 6 af de strejkande dödades. Strejken breder ut sig till de östliga staterna, och man fruktar att den slutligen skall sträcka sig från ocean till ocean.
Frågan om allmän strejk skall i morgon afgöras på fackföreningsmötet. Det antages att the Knights of Laour skola sluta sig till strejken.
Från San Fransisco telegraferas den 7: I Kalifornien råder nu fullt uppror. Nio tiondelar af befolkningen sympatisera med de strejkande. Nästan alla bära de strejkandes emblem (ett hvitt band). Milisen vägrar marchera mot de strejkande, som vid Sacramento rusta sig, öfva sig i vapenföring och hota med angrepp. Det berättas att de reguliära trupperna och milisen förse de strejkande med patroner. Från Chicago telegraferas den 8. Strejkoroligheter fortfara. I går e. m. lemnade under polisbevakning ett tåg bangården. Pöbeln angrep det och försökte förstöra vagnarne. Trupper tillkallades och gåfvo eld, men förmådde ej hålla stånd, utan nödgades draga sig tillbaka till staden. Förstörelsearbetet återupptogs nu. Nya förstärkta afdelningar polis och militärer hafva utsändts.
Det menskliga lifvet.
“Du födes och helsar ditt lif med en tår;
du döpes ― och gråter; så tänder du får,
då gråter du åter
får "ältan" och gråter.
och kånkas och waggas ett år eller twå;
får socker och wälling, men gråter ändå.
Snart börjar du tulta på golfwet omkring,
slår näsan ― men säger: det gör ingenting,
men fasligt du gråter;
så ramlar du åter
från bordet och lär dig med tårar och hot,
att hämmas på ― golfwet, du stötte emot.
Så får de preceptor och handplagg och stut,
du swettas wid hofen och gråter till slut,
du stafwar och gråter,
får skollof, men åter
då klockan har slagit du träffar din wän
magistern med boken och riset igen.
Så hastar du modig på werldsbanan ut
och hoppas att sorgen och twånget ta slut;
men säkert du åter,
om ock du ej gråter,
skall finna, att nu har du orsaker nog,
att gråta de timmar då fordom du log.
Straxt ser du en flicka, blir olyckligt kär,
förkunnar din låga och suckar och swär,
får afslag och gråter
så ― älskar du åter
får genast rifwaler, kabaler och kwal
och owänner många och dumma förtal.
Så för du din "engel" till altarets fot
och tar under tårar dess löften emot,
af sällhet du gråter ―
snart gråter du åter,
ty wann du i striden om kärlek förut,
i striden med frun får du orätt till slut.
Nu börja doktorer och ungar på släp,
med ammor och waggor och pigor och skräp,
då ser jag hur åter
du blygs att du gråter,
men släpar så tåligt ditt äktenskapsok ―
blir gammal och skröplig och ― fromsint och klok.
Sen sjunger du sist, wäntar blott den minut,
som skänker dig lugnet, som winkar ditt slut,
då tänker du åter
på lifwet och gråter,
men somnar och jordas med jämmer och ståt,
och ― glöms efter tre fyra weckor bortåt.”
Ett ord i sinom tid.
Det fins ett gammalt ordspråk, som säger: krukan går så länge till brunnen, tills hon spricker.
På mångt och mycket har det der ordspråket kunnat tillämpas. Nu ser det ut, som omsider tiden äfwen woro inne att tillämpa det på wattumännens, absolutisternes eller, som de sjelfwa älska kalla sig, nykterhetsfolkets till art och kynne dess wärre allt utom nyktra framfart i wårt land.
Det war en tid, då Swerige led under superiets förbannelse. Att en lördags- eller helgdagsafton möta en skock nyktre arbetare war en sällsynthet. Med skrän, owäsen och råa scener stötte krogkunderna, när de raglade ut från grändernas kyffen, öra och öga. Så såg det ut bland folket, och föga bättre bestäldt war det bland de s. k. bättre flaskerna.
Den som swiker i dryckjom
Swiker ock i androm styckjom.
hade det af ålder hetat, och den ansågs från fördomtima knapt som en ärlig karl, som ej kunde tömma sitt glas i botten.
Den uppfattningen, att ruset war, om ej precis en heder, så dock ingen skam, lefde qwar länge efter de råa tider, som fostrat den. Ännu i början af detta sekel, under inflytande af hela det gustawianska tidehwarfwets i öfrigt så förfinade lyx, kunde den blidaste och frommaste af wåra skalder som ett godt barn af sin tid skämta.
Fulla glas i godt kalas
Gästerna ej hedra,
Derför tömmer jag mitt glas,
Bröder, tömmen edra!
Tomma glas i godt kalas
Wärden icke hedra
Derför fyller jag mitt glas
Bröder! fyllen edra!
Men ett omslag kom wid midten af innewarande århundrade. Män uppträdde, som insågo, hwilken skam och hwilken fara superiet war för wårt folk. Ware sig man betraktade saken ur hygienens, nationalekonomiens eller sedlighetens synpunkt, war det omåttliga rusdrycksbegäret ett ondt, som måste bekämpas, som måste wigas till undergången, om ej folk och land skulle falla i förderf.
Kraftiga wäckelseord ljödo, rörelsen spred sig först sakta och sedan med allt större intensitet, tills man den dag i dag är med trygghet kan påstå och med statistiska siffror bewisa påståendet, att superiet som nationallast är utrotadt hos wårt folk, att spritbegäret mätt efter spritkonsumtionen, i Swerige är mindre i stället för större än i andra dermed i klimatiska och i öfriga afseenden likstälda länder.
Der war en stor, en betydelsefull seger, som dermed war wunnen, och owansklig ära tillkommer de män som wunno denna seger och hemförde dess pris.
Hwart man nu går, skall man sällan, alls ej mer ofta än i andra länder, påträffa berusade krogkunder på gatan, och i sällskapslifwet har regeln:
Den som swiker i dryckjom
Swiker ock i androm styckjom
inga anhängare längre.
Att det här som i andra länder finnes oförbätterlige drinkare, hwilka lida under sina olycksaliga begär som under sjukdom, är sant. Men detta är nu undantagsfall.
Man kunde då tro, att nykterhetskämparne, nöjde med de wackra segrar de wunnit, skulle göra halt på sin wäg och se sig om efter medel att stärka och befästa den eröfrade positionen. Men så blef långt ifrån fallet; efter kämparne följde beserkarne, efter dem, som lärde nykterhet och måttlighet, fanatikerne, som predikade ett absolut afswärjande af sprit- eller maltdrycker i hwarje form.
Den från Amerika importerade godtemplarrörelsen slog rot och spred sig här. Ifwern steg allt högre. Hade förut ej ett rus ansetts för en skam, ansågs nu bara misstanken att hafwa smakat en droppe sprit för en dödssynd, och när man ej i folkets medwetande kunde planta in tron på dessa nya läror, såg man sig om efter medel att twinga det att i alla fall lefwa efter dem.
Nykterhetsfolket blef ett politiskt parti, som till sina måls winnande såg alla medel goda. De associerade sig å ena sidan med de frireligiöse, som söka omstörta statens kyrka, å den andra med socialister och radikale, som wilja omstörta staten sjelf, och med en hänsynslöshet utan like hafwa de förenat alla dessa skilda skaror, hwilkas båda flyglar på läpparne föra frihetens namn, under förbudslagstiftningens, det längst drifna twångets och polisgodtyckets banér.
De fingo länge fortgå ostörde, ty ordningens alla fiender woro ju med dem, och ordningens wänner drogo sig i det längsta för att inlåta sig i strid med dem. Man ger sig ej gerna in i en kamp, der motståndarne strida med förgiftade wapen, och det war just hwad absolutisterne i sin onyktra nyketerhetsfanatism gjorde. Supare, krogkund, bränwinsdrinkare och andra än gröfre tillmälen woro de projektiler de såwäl på sina möten som i en press, hwilken i hänsynslöshet och osannfärdighet söker sin like, slungade mot en hwar, som ej tyst böjde sig för deras wilja.
De trängde in öfwer allt; de kommunala besluten inom flere kommuner dikterades af dem och deras frireligiöse och radikale wänner, stora walmanskårer röstade wid riksdagsmannawalen på deras kommando; deras motioner om inskränkningar i den personliga friheten blefwo wid riksdagen allt mer talrika och allt mer långt gående. Det såg till slut nära nog ut, som om Swerige, "frihetens stamort på jorden", skulle blifwa det första och enda land i Europa, som skulle bära nesan af den amerikanska förbudslagstiftningen och alla dess följder af demoraliserande lagbrott i smyg, spioneri och angifningssystem, hycklande absolutism i det öppna och wildt wäxande lönkrögeri i det fördolda.
Då war äntligen måttet rågadt. En man, som hade ett anseende att sätta in i striden, fann, att detta dock war allt för galet. När herrarne också wille kläda sina twångsplaner i religionens täckmantel och med namnet "okristliga" brännmärka dem, som ej kyste spritförbudspåfwens toffel, då trädde omsider en af wår kyrkas mest ansedde män, kontraktsprosten i Bromma, teologie doktor H. D. Janson, fram och afslöjade i ett par föredrag, hållna i en af rörelsens främsta härdar, Sundbyberg, nykterhetsifrarnas hela färd samt wisade ohållbarheten af deras sträfwande från så wäl fysiologiskt som religiös, moraliskt och politiskt synpunkt.
Ett af dessa föredrag med titeln "Om de absoluta nykterhetssträfwandena", hållet den 27 april detta år, har äfven utkommit i bokform och gifwer alla, som ej kunnat wara med på mötena, men dock önska att bilda sig en mening i frågan eller få den, de redan ega, styrkt med klara lättfattliga skäl och bewis, det bästa medel härtill. Den lilla skriften, som andas en lika warm kärlek till werklig nyketerhet och wördnad för dennes förkämpar som sund, bibeltrogen och ewangeliskt fri kristendom, är ett inlägg af betydande wärde. Med slående bewiskraft i all sin hofsamhet går författaren till striden, och önskligt wore, om många af hans embetsbröder wille låta leda sig af hans exempel och utan menniskofruktan wisa sin hjord, hwad det werkligen är som absolutisterne och de falske herdar de med sig associerat föra i skölden.
Ett gif akt är imellertid genom doktor Jansons upträdande gifwet, som wårt folk måste lyssna till, så sant det än är det i andliga och politiska saker frihetsälskande folk der warit.
Så här slutar broschyren:
Absolutisterne wilja ej heller hafwa frihet i borgerligt afseende, utan det nesligaste twång. De wilja, att staten skall dekretera: detta och detta skall du ej dricka, äfwen om du hwarken skadar dig sjelf eller andra dermed. Will du hugga händer och fötter af dig, det går du; will du taga lifwet af dig, det får du ock, men att hålla några droppar alkohol i din mage, det är brott. Och på det du icke mtte få tillfälle dertill förbehåller jag mig att när som helst skicka polis och att wisitera dina källare och skåp; finner polisen då en half liter öl, we dig! Första gången böter, andra gången fängelse osv. Så har det gått till i de amerikanska förbudsstaterna. Jag hemställer, om detta är frihet eller om det icke är det skamligaste tyranni. Men just sådant tyranni wilja de helnyktre i wårt land pålägga swenska folket; och de skola göra det om de få hållas. Men de skola icke få hållas.
Det är werkligen ett ord i sinom tid detta: de skola icke få hållas. Waknar blott wårt folk ur den slöhet, hwarmed det hittills betraktat absolutisternas framfart, då är nog den tiden snart inne, då den absoluta wattenkrukan gått så länge till brunnen, att den sprungit. N. Dagl. Alleh.
Litteratur.
Veckans f. nummer af Svea medelar porträt af den för mördarehand fallne presidenten Carnot, den nyligen afgångne statsministern i Bulgarien Stefan Stambuloff och hans eftrträdare Stoiloff samt af den för kort tid sedan aflidne sultanen af Marocko. Öfriga illustrationer i numret äro: Sommar, en i lavering fint utförd komposition af J. A. Holmqvist samt en helsidesbild benämnd Skepparhistorier af V. Stoltenberg-Lerche.
På textafdelningen taga tvänne längre arbeten sin början: Hon eller ingen novell af Sylvia, samt I tredje klassens kupé, skizzer af Johannes Sundblad. Dessutom text till bilderna m. m.
Lite af hvarje.
Förblommeradt. A.
― Hvad har du i den der lådan, min käre Toffelman?
― Ah, det är bara en handfull hår, ett litet minne af min kära hustru.
― Af din hustru? Inte har hon så ljust hår? ― Nej inte hon, men jag!
⁎
Tankspridd. Professorn med fru råkade på en sjöresa att lida ett skeppsbrott. Han sam till den närbelägna stranden, störtade derpå åyo i vattnet och hemtade med stor möda sin fru ur det våta elementet.
Kaptene frågade honom:
― Hvarför tog ni inte lika gerna er fru med er i land första gången?
― Nej, jag måste väl först och främst rädda mig sjelf.
― 274 ―
Då kom jag att tänka på den enda plan, enligt hvilken jag möjligen skulle kunna afvända denna olycka, mottog jag det vansinniga i densamma med ett lugn, som förvånat mig många gånger nu efteråt, då jag tänkte härpå.
Jag ansåg det bäst, att innan jag satte min plan i verkställighet skriftligen nedteckna densamma för att kunna undgå misstydningar, i händelse jag skulle misslyckas.
Jag satte mig ned och skref för säkerhets skull, att jag ämnade röfva från lady Rollinson en summa af 40,000 pund, hvilka miss Rossano anförtrott henne för att öfverbringa till hennes fader.
Hade jag sett någon annan utväg, skulle jag icke ha valt denna; men det var mig omöjligt att finna någon annan, huru mycket jag än tänkte öfver saken. Ungefär på detta sätt nedtecknade jag i mitt dokument mina afsigter.
Jag underskref och förseglade det samt stoppade det i en ficka.
Sedan väntade jag, tills det blef tyst i hela hotellet, och den siste uppassaren hade lemnat korridoren.
Klockan var ett på morgonen, innan jag vågade tro, att alla sofvo.
Jag kommer mycket väl ihåg, att det stod tre par skor utanför dörren, att de alla voro nya, nätta och moderna, och att jag tänkte, då jag betraktade dem, på huru förvånande små och prydliga de voro jemförda med min egen klumpiga fotbeklädnad.
Jag vred på handtaget till dörren och fann till min förvåning, att den öppnade sig. Jag kom in i ett svagt upplyst rum, der ljuset från lamporna ute på torget återkastades i spöklika fasoner mot det hvita taket.
― 271 ―
Men till följd af den tillspetsning hela saken fått fruktade jag äfven för deras ankomst. Om de kommo så kände de alla omständigheterna, och då betydde deras ankomst ingenting mindre än mord. Det hade varit den vildaste dröm att för ett ögonblick tro, att de skulle tillåta, att deras älskade anförare skulle få öfverlemnas åt österrikarne. Men ehuru jag skulle ha velat betala vilket pris som helst för att rädda grefven, så ryste jag dock vid tanken på någon blodsutgjutelse för denna saks skull.
“Vi skola ej lemna något medel oförsökt”, sade jag till Hinge. “Jag skall gå till jernvägsstationen, för att se om jag kan möta någon af mina vänner, och under tiden kan ni gå ned till hamnen och taga reda på, hvilka fartyg i morgon afgå till italienska hamnar. Försök om möjligt, att skaffa mig plats ombord å samma fartyg, med hvilket Brunow och Roncivalli afresa.”
“Lita på mig, min herre”, svarade Hinge, “jag skall nog göra mitt bästa”.
Vi skildes åt för ungefär en timme. Min väntan vid stationen var förgäfves; och då Hinge kom, hade han icke heller något nämnvärdt att förtälja. De reguliera linierna voro väl kända och följaktligen lätta att finna. Genom flitiga efterforskningar hade han fått veta, att resgods denna afton förts ombord å ett fartyg, hvars destination var okänd. Han hade dock lyckats få detta fartyg utpekadt för sig. Då han rott ut för att tala med någon på fartyget, hade han blifvit vägrad att komma ombord af en man som antingen icke förstod honom eller icke ville förstå honom.
Det var i och för sig ingenting förvånande, att en främling vägrades komma ombord på ett utländskt skepp efter mörkrets inbrott, men under för handen
