Stjern-Natten, klockan 12.
Quietem habet terra,
Non mæsti cordes habent.
Himmel! Säg, hvi gaf Du mig ett hjerta
Ömt och godt — men för hvar jordisk smärta
Öppet till en evig samlingspunkt?
Kring dess himmel svarta molnen hänga,
Heta tårar ur dess inre tränga
Opp i ögat, ur hvars tåregaller
Psyche suckar under bojan tungt.
Midnatts klockan hörs i tornet ropa;
Natten virkar mera tätt tillhopa
Stjernefloret öfver himlens barm.
Öfver jorden sömnens vallmo strömmar,
Och i ljufva, oskuldsfulla drömmar
Tyckes verlden slumra lugnt och stilla,
Vänligt vaggad uppå hvilans arm.
Mig blott sömnen flyr. Engång han vaggat
Mig också. — Nu är dess läger taggadt,
Och dess vallmo utan tjusningskraft:
Oron flägtar doftet från mitt öga,
Och med vinterflingor öfversnöga
Smärtans digra moln de rosendrömmar,
Dem jag förr i nattens stillhet haft.
— — — — — — — — — —
Hvad är Skaldens lif? — en evig fråga,
Uti jordens natt en hägrings låga,
