4
Det var ingenting annat att göra. D. v. s. det var det nog, men detta låg närmast till hands. Och ibland, när man är mycket trött, griper man efter det närmaste.
Jag tycker mig just se för mina ögon en stor armé av viyellablusar och mig själv som den sistkomna tvångsrekryten. Den första oktober börjar exercisen.
En författare har sagt om oss arbetande kvinnor, att man måste göra oss den rättvisan, att det icke är kärleken till arbetet, utan den rena nöden, som tvingar oss in på mannens arbetsområde. Det är ganska sant och klokt sagt, ty det är nöden, nöden, och jag är viss, att jag kommer att hata det arbete, jag nu har fått. Min själ ryggar instinktmässigt tillbaka för kassaboken och skrivmaskinen, men vi måste kanske ändå leva, Putte och jag, isynnerhet Putte, och fast Putte ju, som han själv uttrycker sig, är änka och pupill, förslår det inte, det är så bitterligen dyrt med hans skolgång och inackordering här i Stockholm. Så har jag alltså av pliktkänsla tagit plats hos en häradshövding som kassörska och korrespondent, och alla säger, att jag kan vara himla glad, som fick den så behändigt utan betyg varken från Schartau eller Påhlman och vid mina år. Jag är då inte mer än 25, men jag har hört, att de vill ha dem unga och med föräldrar, det är billigare. Jag
