95
XIII.
När vi tyst och intensivt klädde oss i går morse, huttrande, ty det är alltjämt bitande kallt och eldningen ganska asketisk, bröt Eva plötsligt stillheten med att förkunna:
— Det är den yttersta dagen i dag.
— Vad menar du, ska världen förgås nu igen? frågade jag.
Det föreföll mig, som om jag just nu skulle tagit händelsen tämligen kallt, det är sällan lustigt att leva om mornarna.
— Det är väl värre än så, hörde jag Baby inifrån det andra rummet. Och försök inte att låtsas, som om du inte visste det! Det är ju skatten, vet jag, och du måste betala i dag. Vill du bli krävd kanske av en exekutionsbetjänt?
— Det beror på, hur han ser ut, det, försökte jag skämta, samtidigt med att jag började snurra runt efter min nyckelknippa för att få fram avlöningskuvertet ur skrivbordslådan.
