101
— Nej tack, jag tar pulver och går i säng. Vi såg på varandra, när jag kom ut.
— Nu lider det mot Ragnarök! sade jag.
— Å, Balder är inte död än! svarade Baby och såg kärleksfullt på mig.
— Men nu slungar jag pilen! deklamerade Eva och singlade det varma, rostade franskbrödet i mitt knä.
Men på kvällen, då vi släckt, spratt jag till vid en mjuk och försiktig beröring. Det var Baby, som lade sin mun till mitt öra och viskade:
— Ja, men nog tror du väl i alla fall på Gud, Pegg?
— Gör du? frågade jag och slog täcket om henne.
Hon smög sig intill mig och lade armen om min hals.
— O, ja, viskade hon så tyst, att jag knappast kunde uppfatta det. Jag tror som vanligt, som jag alltid gjort, på varenda bokstav i hela bibeln, Pegg, jag begriper inte hur man kan låta bli. Säg att du gör det med.
— Det kan jag inte, Baby, det är längesen jag kunde.
— Hur känns det, viskade Baby förfärad. Och du har ingen mamma heller.
— Litet ödsligt, Baby, men man får lita på
