5
tycker i min oskuld, att jag är billig nog: 80 kronor för 7 timmar om dagen och 50 öre för var timme jag arbetar extra. Det skall jag nog göra, och det skall bli åt Putte. Själv måste jag reda mig på de 80.
Jag kom till stan klockan 7 på morgonen som en annan stackars möbel, d. v. s. möblerna hade det bättre, de voro väl emballerade och blevo hemburna. Det blev inte jag, inte ens en levande själ var och mötte mig, men det var inte värt att känna sig modlös för det. Jag besegrade tanken på en droska och tog spårvagnen, lovande mig, att inte ens den skulle få förekomma för ofta, eftersom en biljett är lika med bröd för en hel dag, morgon- och kväll- och förmiddagssmörgåsar, om man inte gör dem för stora och för många.
Spårvagnen var full av morgonbleka och småfrusna arbetsmänniskor. När jag såg dem, försökte jag att ta tillfället i akt och höja min stämning genom att ”tänka på dem, som har det sämre än jag”. Eftersom jag skall vara på kontoret klockan 9, borde det ha gjort ovanligt gott att tänka på dem, som börjar knoget klockan 7, men det där är nog bara en av gammalt folks legender, för inte höjde 7-människorna mitt humör något nämnvärt.
Och den röda vagnen skramlade av uppför Upplandsgatan, förbi hus, hus och bara hus,
