115
Han svarade, att det vågade han inte yttra sig om. Och så såg han på mig och sade:
— Fröken ser inte så förfärligt kry ut själv.
— För all del, sade jag, jag är så ny i yrket, så jag har ingen rätt att vara det minsta dålig.
(Men faktum är, att jag nog känner yrkesvärken i ryggen, när jag skrivit för länge på maskin.)
— Sköt er i tid, fröken, i alla fall, sade doktorn med någon myndighet. För tro mig, annars räcker ni inte länge.
Jag ryckte på axlarna.
— Det gör ingenting.
— Det är många unga flickor, som svarat mig så där, sade han saktmodigt men i en ton, som om jag varit ett dumt och litet barn.
Vad är det med er allesammans? Har ni ingen levnadslust? Utan sådan kan man inte smälta maten, som ni kanske vet.
— Å, sade jag, för att smälta vår mat kan inte gå åt så värst mycken levnadslust.
Jag fick nu redogöra för vad vi brukade äta: kaffe, smörgås, choklad, smörgås, en rätt på hushållsskolan, te eller pilsnerdricka och smörgås.
Han häpnade och förmanade, gjorde upp en matordning och sade, att han skulle skriva i tidningarna. Jag tror t. o. m. att han talade om det kommande släktet, var lyrisk med ett
