119
den ändå fram, d. v. s. inte ordagrant, eftersom han avsiktligt lämnade ut hustru.
Jag skakade på huvudet.
Det inverkade alls icke på honom.
— Varför det då? sade han litet överlägset.
— Jag har ett litet, löjligt skäl, sade jag: Ni älskar mig inte.
— Bah! sade han. — Jag kunde tro, att ni skulle komma med det. Men om jag nu ”älskade” er?
Han uttalar alltid verbet med tydliga och föraktfulla citationstecken.
— Om ni gjorde det, sade jag, tror jag, att ni skulle få mig till allting!
— Hur vet du, att jag inte gör det?
— Därför att ni behandlar mig, som ni gör! sade jag. — Det skulle ni aldrig göra då.
Det blev visshet för mig i samma stund jag sade det, och jag hakade mig fast vid den vissheten med allt vad jag i hast kunde prestera av kvinnlig stolthet.
— Om jag älskade (åter citationstecken) er, skulle ni alltså göra vad jag i så fall icke skulle be er om? sade han. — Eller hur? Just en skön logik. Ni slingrar. Ni gör undanflykter. Feg som alla andra? Eller nej, det är bestämt bara en krigslist?
Det var allt vad jag vann. Han hade aldrig
