Sida:Norrtullsligan 1915.djvu/126

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

120

förr visat hur litet respekt han hade för mig. Mitt mod svek mig.

— Låt mig gå, sade jag på nytt, men ömkligare.

— Var så god, svarade han kallt. Det är inga som helst hinder. — Men det var där ändå, ty när jag skulle resa mig upp, befanns det, att en knapp i hans rockärm fastnat i mitt hår.

— Bekänn, att ni ändå är fäst vid mig, sade han.

— Jag har alltid otur, sade jag och skrattade mot min vilja. — Jag fäster mig lätt vid alla möjliga odjur, som inte är en smul värda, att man frågar efter dem.

— Tack skall ni ha! sade han.

— Ingen orsak alls, svarade jag lättad och gick mot dörren.

— Ni säger inte ens adjö?

Jag vände mig om. Hans röst lät trött, och i hans blick läste åtminstone jag besvikenhet och vemod.

Och så gjorde jag om intet alltsammans.

Jag gick rakt mot honom och smög mig av fri vilja i hans famn.

— Elisabeth, jag visste ju det!

Jag vet inte, hur länge vi stod så, till slut viskade han något i mitt öra, som gjorde mig