121
alldeles kall av en rädsla, den jag aldrig känt förr.
Och jag flydde min väg, innan han fick tid att sansa sig, besinningslöst, med bultande pulsar.
Darrande som en galvanisk groda, gick jag hemåt och tänkte.
— Vart skall det ta vägen?
Och min själs öga såg honom i sin bil på väg till något pokerparti och läste hans tankar: nu behöver jag bara hålla ut litet så — — —
Mitt i alltihop kunde jag inte låta bli att skratta åt Eva sedan på kvällen. Hon gick som en sömngångerska omkring i rummet, utan att märka mig, utan att tänka på var hon var, eller vad hon gjorde.
— Eva! sade jag slutligen. — Vakna!
Då for hon upp och såg på mig med ögon som solar.
— Ska… ska jag häkta upp din klänning?
— Tack! sade jag darrande. — Nej, men du skall sitta här vid min säng och låta mig gråta i fem minuter, för jag är så olycklig, och det är visst bara en händelse, om det går väl för mig!
