Sida:Norrtullsligan 1915.djvu/129

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

123

— Ja, du kan ju tänka dig att inte förlovar man sig precis på ett handelsinstitut, även om man tycker tillräckligt om varandra. Det kan ju då ännu komma en prins, tänker man, och vi skildes utan några löften. Jag kom ut på plats och bytte jämt, det gjorde han med, och så tappade vi spåret av varandra. Du vet hur det går.

— Jo, bevars, sade jag. Det går sönder. Vidare.

— Nu skall du inte tro, att jag glömde, sade Eva och tog upp klockan för 10:e gången, men jag mindes litet mindre bra. Och så gick jag så upp i näringsomsorgerna!

— Du, ja! Du är känd för det! Kom han så upp till Stockholm och sökte upp dig?

— Jag sade dig ju att det var en hel roman, sade Eva förnärmad. O, nej då, så enkelt var det inte, han kom till Stockholm, men han sökte inte upp mig. Visste inte, begriper du, att jag fanns här. Jag fick händelsevis höra, att han var i stan av en gammal kamrat till oss båda, som hade sett honom på Engelbrektsgatan i grå överrock. Det blir två år nu i vår, och en tid gick jag och tittade efter honom på gatorna, men alla herrar har ju grå vårrockar! Ibland när jag var ledsen, slog jag upp honom i telefonkatalogen och tittade på hans namn.

— Nej hör du, du, sade jag, nu tror du