126
först. Hur dags skulle han komma? Halv åtta? Hon är sju nu. Då har vi honom här om fem minuter. Hur har ni träffats sedan?
— Han ändrade sina mattider med detsamma, så nu äter vi alltid på en gång. Och vi skall gifta oss till sommaren, han har en sådan karaktär.
— Ja, nu är du i hamn, sade jag. Men, lilla vän, tror du att du blir lycklig?
— Tror du att jag gifter mig på måfå? svarade hon stött och gick till dörren för att lyssna efter steg, så jag tänkte: Nu ha vi honom här med det första.
— Det gör man väl alltid, sade jag. Och det är inte alla, som gifter sig för att bli lyckliga med sin man.
— Usch, Pegg, så otäck du är! Tror du inte på kärleken?
— Ånej, sade jag, därtill har jag älskat för många. Tror du?
— Nej, sade Eva, jag vet den.
Det lät så barnsligt segervisst, så orubbligt och lyckosamt, att jag tyckte jag kände mig dubbelt eländig vid jämförelsen.
Och så kom han. För mig var han en djup missräkning, jag tyckte han var obehaglig som att tappa underkjolen, men det är inte lätt heller för vem som helst att uthärda jämförelse med den jag älskar. Och ett stort plus hade
