127
ju den här: sina redliga avsikter. Men jag tyckte, jag fick en aning om den förtvivlade och maktlösa känsla en far och mor måste erfara, när de ser sin flicka oförbehållsamt och blint ge sig och allt sitt åt en man, som de alls icke unnar att få henne.
— Du har inte gratulerat mig? sade Eva då han gått.
Jag försökte, men då brast rösten för mig. Om jag inte blivit så nervös av den dagliga pinan på kontoret, skulle det aldrig ha hänt mig.
— Förlåt mig, jag är bara glad, Eva, sade jag, det är glädje över dig alltsammans. Men om jag blir vild en dag och reser härifrån, vill du se till Putte, tills jag hinner ordna litet?
— Att du kan tycka om en sådan man, sade Eva, omedvetet repeterande den fråga jag i mitt hjärta ställt till henne. Han lider ju av vanlig förförelsemani.
— Å, det är inte så farligt med mitt tycka om, sade jag knappt. Det är snarare obehaget att behöva se honom ideligen. Och jag känner på mig, att jag bör ge mig av.
— Att du kan hålla av ett sådant odjur, du känner ju hans rykte.
— Jag känner väl mera än det, sade jag, men det ginge nog över bara jag sluppe se honom ideligen.
